I
den här bloggserien jämför jag några aspekter på två
dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den
representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i
yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig
verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer
så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i
skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom
dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär
inte att det är likadant överallt.
Både i dansskolan och i dans i skolan ges ibland (eller
ofta) kompositionsuppgifter. I alltför många fall görs det dock utan att
eleverna har fått några verktyg för komposition. I dansskolan är eleverna många
gånger fast i en stängd form, som de inte vågar gå utanför. Kompositionerna
består därför vanligen av steg och rörelser som de lärt sej av undervisaren
eller sett någon annan göra, hopsatta i en ny ordning. Det händer inte så
sällan att eleverna får lite panik, när de plötsligt får i uppgift att skapa
något eget utan att veta hur de ska göra. Av förklarliga skäl är de rädda för
att göra fel. Resultatet blir ofta ganska tråkiga kompositioner, som utförs
unisont, nära undervisarens stil och utan överraskningar.
I dans i skolan har eleverna många gånger utvecklat en större
påhittighet genom övning i improvisation samt att undervisaren ofta uppmuntrar
infall och idéer från elevernas sida. Att improvisera (eller härma
undervisarens improvisation) och att komponera är dock olika saker. Resultatet
blir vanligen kreativa men otydliga kompositioner. Ofta saknas en början eller
slut, gemensamma riktningar eller tydliga rörelser. Inte helt sällan glömmer
eleverna dessutom bort sin koreografi, eftersom de inte har övats i att
minnas rörelser i en viss ordning.
Lösningen? Att arbeta strukturerat med att upptäcka och utforska kompositionsverktyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar