I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två
dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar
den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det
är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även
gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med
gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det
är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan.
Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.
Den auktoritära ledarstilen förutsätter oansvariga elever,
som motiveras av straff och belöningar. Det är därför förvånande att den
ledarstilen verkar vara vanligast i sammanhang, där en annars kan förvänta sej
att eleverna skulle ha en inre motivation, eftersom de själva har valt att
komma dit – i frivillig verksamhet och i yrkesutbildning. Allra vanligast är det
kanske nuförtiden i yrkesutbildning, där det verkligen inte borde behövas.
I dans i skolan verkar eleverna främst ses som sociala
varelser, som motiveras av att ha roligt tillsammans. Vad jag har sett och hört
verkar få undervisare förvänta sej att det är lärandet i dans som motiverar
eleverna, utan rörelseglädjen och gemenskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar