I helgen dansade jag med en person som bet mej i benet. En högst förbryllande upplevelse - och ändå har det hänt mej en gång tidigare. Det var på ett kontaktimprojam för ett par år sedan. Då hade jag en lång och ganska intensiv dans med en person jag inte kände. Plötsligt bet han mej i benet. Jag blev så överrumplad att jag knappt ens reagerade på det. Dansen fortsatte och vi har pratat vid ett par tillfällen efter det, men aldrig diskuterat det faktum att han bet mej, utöver att jag har kommenterat att det inte hör till konventionerna inom kontaktimprovisation.
Den här gången var det på en kurs i contango (en fusion mellan kontaktimprovisation och tango). Vi gjorde en övning där vi skulle växla mellan stillbilder/skulpturer. Stillbild - övergång - stillbild - övergång - stillbild - övergång - så att det blev pauser i dansen. Den ena personen ledde och den andra följde och sedan bytte vi roller. När den andra personen i mitt par, en person jag inte alls kände, ledde gjorde han något oväntat en skulptur där han satte tänderna i mitt ena ben. Trots den förra incidenten blev jag även den här gången så förbryllad att jag inte reagerade. Jag var helt enkelt inte beredd och min första tanke var ungefär: Vad gör han? Biter han mej? Ja, det verkar faktiskt som att han biter mej! Borde jag göra något? Vad borde jag göra? Är det här ok? Händer verkligen det här? Och sedan var vi redan i nästa stillbild.
Fram till häromdagen har jag sett den första bitningen som en märklig engångsföreteelse och underhållande anekdot, som jag har berättat om när folk pratar om konstiga saker de varit med om på olika jam. "Haha, det konstigaste jag har varit med om? Tro det eller ej, men en gång var det en som bet mej i benet!" Men nu, när det har hänt en andra gång, har jag istället börjat fundera på hur ofta det händer. Även om det tidigare inte har hänt mej en enda gång på nästan tio år har det nu hänt två gånger på mindre än två år. Är det en växande trend? Eller är det något som män som annars brukar dansa styrdans gör när de dansar kontaktimprovisation?
Och den egentligen mest intressanta frågan: Vad är det som gör att det känns som en ok grej att göra, att bita någon en inte känner? Ok, att en kan få märkliga impulser när en dansar. Det är inte så överraskande för mej att en kan få lust att bita någon. Men att tycka att det känns som en rimlig sak att verkligen göra är en annan sak.
Jag tror jag måste forska mer i detta.
4 kommentarer:
Wow. Jag har varit med om i pardanssammanhang att enstaka män känns väl närgångna och trycker en intill sig utan att känna in om det är önskat, men bitas var ju verkligen att ta i. Nåt liknande har jag aldrig varit med om varken i kontaktimpro- eller kontakttangosammanhang. Enda gången jag varit med om att nån gått lite över vad som brukar vara konversionen i kontaktimpro var det en människa jag kände sedan innan och hade varit i ett sexuellt sammanhang med flera år tidigare, så det var inte lika konstigt och inte alltför jobbigt att sätta stopp för.
Jag dansar mest kontakttango (och ibland kontaktimpro) i Uppsala, och har från människor som varit runt i olika svenska städer att det är ganska olika stämning på olika ställen, mer fokus på samdans nånstans, mer fokus på teknik och lyft nån annanstans och mer invaderat av tantramänniskor som mest är intresserade av närhetsgrejen nånstans.
Jag har också dansat kontaktimprovisation på flera olika ställen och håller med om att det är olika stämning och olika fokus. Detta med att bitas känns dock inte som om det bör finnas med någonstans.
Men oj!!! Har inte vart med om det men förstår att det kändes overkligt för dig. Sånt här ville n ju inte behöva ha riktlinjer/regler för, känns ju helt absurt..svårt det där när folk med gränsproblematik (tänker jag) gör sånt och en blir så överrumplad.. Känns ju otryggt. Kanske bra med riktlinjer/regler om sånt, men svårt att täcka allt konstigt folk kan ta för sig. .
Ja, jättesvårt. Vissa saker kan en kanske bara prata om just när de dyker upp eller i efterhand. Det är nog omöjligt att gardera sej mot allt.
Skicka en kommentar