Tolerans framställs ofta som någonting positivt, men jag skulle vilja påstå att att tolerans är nästan lika illa som intolerans. Egentligen är det samma sak.
Låt mej förklara vad jag menar.
Jag tycker normkritik är en bra grej. Normkritik går ut på att ifrågasätta maktordningar, synliggöra normer och få syn på hur vi själva är med och upprätthåller eller kullkastar normer. Tolerans är oförenligt med normkritik, eftersom tolerans precis som intolerans osynliggör och upprätthåller maktstrukturer.
Tolerans bygger på förståelse. Om en normperson eller normgrupp får ökad förståelse för en diskriminerad grupp förväntas de bli mer toleranta gentemot personer som tillhör den diskriminerade gruppen. Det gör att ansvaret för att motverka diskriminering hamnar på den som redan är utsatt. Det blir upp till den underordnade att bevisa att den är värd att bli tolererad av normpersoner. Samtidigt ligger makten att bestämma vem som är tolererbar eller inte kvar hos den privilegierade gruppen/personen. Tolerans precis som intolerans inte bara upprätthåller utan förstärker maktordningen.
Med ett normkritiskt förhållningssätt blir förståelse irrelevant. De personer och grupper som ligger närmare normen har ingen rätt att tycka någonting om de personer och grupper som ligger längre ifrån densamma. Ingen person behöver förstå någon annan. Vi behöver bara inse att personer är och lever olika och hantera det. Ingen har ansvar att förklara eller försvara sej inför någon annan. Istället kan vi diskutera vem som har makt i vilken situation och vad det beror på, om vi vill att det ska fortsätta vara så eller hur vi kan förändra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar