Att våga stå för vad en kan

När jag gick en ettårig grundutbildning i modern dans i England för länge sedan gjorde vi vid ett tillfälle en övning som gick till så här: hela klassen satt på en lång rad vid ena väggen i danssalen. Framför oss, som på en scen, stod en stol. Var och en fick resa sej, ställa sej vid sidan av scenen, gå fram till stolen - Walk like a dancer! uppmanade vår undervisare - sätta sej där och säga: "My name is... and I'm a dancer." Därefter fick gruppen ställa frågor om vad som helst till personen, som personen svarade på efter bästa förmåga. Det var ett sätt att lära känna varandra, men det var också en övning i att identifiera sej och uttrycka sej som dansare.

Efter England flyttade jag till Piteå för att gå lärarutbildningen med inriktning dans. Där fick vi veta från början att vi alltid skulle bli tvungna att kämpa för dansen, för att få folk att förstå varför dans är viktigt (i skolan) och vad det är för kompetens vi har. Utbildningsledaren uppmanade oss att vid alla upprop under utbildningen svara "dans" istället för "ja". Vi tog fasta på det. Vissa undervisare blev provocerade av det, andra skrattade lite och några verkade inte lägga märke till det överhuvudtaget. Det visade sej också stämma, det att vi alltid skulle bli tvungna att försvara dansen och oss själva. Vi hade god hjälp av att vi hade speciella lektioner i "dansfrämjeri" i inriktningen.

Nuförtiden tycker inte jag att en ska identifiera sej så starkt med att vara dansare. Jag har skrivit flera gånger om att dans inte kan vara hela ens liv eller hela ens person. Ändå har jag haft nytta av de här tämligen enkla övningarna. De har starkt bidragit till att jag känner mej bekväm med att stå rakryggad och säga: "Det här kan jag. Jag kan dans. Jag kan undervisning. Och det är värt att kunna."