För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).
Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.
Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."
Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.
Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."
Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.
Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.
Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.
 |
| Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever. Foto: Kasturi Mukherjee |
--------------------
*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar