Mejlkonversation med Erik Malmberg angående Malmö Stads marknadsföring av ny "danslärarutbildning"

Malmö Stad i samarbete med Tjejer i förening marknadsför just nu en ledarutbildning för dansintresserade tjejer. Tyvärr kallar de den för "danslärarutbildning" och jag kontaktade Erik Malmberg på Malmö Stad, för att påpeka problematiken i detta samt ställa några frågor.

Hej Erik Malmberg,

Imorse såg jag en affischliknande bild på facebook om en ledarutbildning för dansintresserade tjejer, som arrangeras av Malmö Stad och Tjejer i förening. Jag har en del frågor och funderingar.

Låt mig börja med att säga att jag är glad att Malmö Stad stödjer Tjejer i förening och att jag alltid är positiv till att tjejer får möjlighet att utveckla konstnärligt kunnande och ledaregenskaper. Mina reflektioner nedan handlar inte om detta, utan om att Malmö Stad väljer att marknadsföra utbildningen som en lärarutbildning.

Att bli ämneslärare i dans kräver fem års utbildning på universitetet. Även om det inte står "ämneslärare i dans" i marknadsföringen av er ledarutbildning står det "danslärarutbildning", vilket är förvirrande likt ämneslärarutbildning i dans och också är den term som högskolorna och universiteten brukar använda för att benämna sina ämneslärarutbildningar. Att marknadsföra en ledarutbildning för ungdomar utan förkunskapskrav som en "danslärarutbildning" är vilseledande både för ungdomarna som söker utbildningen och för allmänheten, som med största sannolikhet inte kommer se skillnad på Malmö Stads marknadsföring och universitetens. 

Lärare är ingen skyddad yrkestitel, men att använda termen danslärare så slarvigt som görs i Malmö Stads marknadsföring av den här ledarutbildningen underminerar de politiska ambitionerna på nationell nivå att höja läraryrkets status genom att bland annat förlänga utbildningen och införa lärarlegitimation. Det tyder också på bristande respekt för dans som konstform och kunskapsområde, då jag har svårt att tänka mig att Malmö Stad skulle marknadsföra motsvarande "matematiklärarutbildning", "historielärarutbildning" eller "svensklärarutbildning". 

Med detta som bakgrund önskar jag svar på följande frågor:

• Avser Malmö Stad att låta deltagarna i ledarutbildningen tro att de blir lärare?
• Kommer någon form av diplom eller examensbevis, där yrkestiteln lärare eller danslärare förekommer, utfärdas?
• Vad är Malmö Stads syfte med att använda yrkestiteln danslärare istället för mer adekvata begrepp som dansledare eller dansinstruktör?
• I vilka sammanhang avser Malmö Stad att låta personer som deltagit i ledarutbildningen undervisa?
• Ska danslärare med universitetsutbildning i framtiden förvänta sig att lönemässigt konkurrera med dessa av Malmö Stad egenhändigt utbildade unga dansledare när vi söker jobb på till exempel Kulturskolan, som saknar behörighetskrav och redan betalar så lite som 150 kronor i timmen?

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänliga hälsningar

Emelie Bardon


Erik Malmberg svarade så här:

Hej Emma,

Tack för ditt mail.
Jag instämmer att ordet danslärare var olyckligt att vi använde.
Tanken är att tjejerna som går utbildningen ska vara dansledare till gratis workshops som vi anordnar ute i ytterområde i Malmö tillsammans med Tjejer i Förening.
Nydala, Flamman, Rosengård och Lorensborg. Vi har valt dessa område dels för att vi har hittat lokaler här men också för att det är stor andel tjejer som bor här som inte alls rör på sig och att det finns en stor efterfrågan på just dans. Finns många anledningar att dom inte rör på sig men framför allt ekonomi och att det inte finns aktiva dansföreningar, studios i närområdet. Vi hoppas på sikt att det kommer öppnas upp lokaler i våra valda områden till bland annat dans.

Workshopsen kommer vara på nybörjare nivå och ge deltagarna en chans att få testa dans.

Det här är ett test projekt så det är viktigt för oss med input.
Vi har bland annat kontakt med Danscentrum syd. Vi tar gärna in tankar och åsikter från flera för att nå så bra resultat som möjligt.

Hälsningar
Erik Malmberg
Projektledare, Arrangemangsenheten


Det mejlet svarade ju inte på särskilt många av mina frågor, utan la mest ut texten om sådant som jag redan hade kommenterat som positivt, så jag skrev igen:

Hej igen Erik,

Tack för ditt svar! Det är jättebra att det arrangeras dans i ytterområdena! Verkligen jättebra!

Men jag undrar: vad är syftet med att engagera unga, outbildade ledare istället för vuxna med ämneslärar- eller danspedagogutbildning?

Med vänliga hälsningar
Emelie Bardon (inte Emma)


Erik Malmberg svarade kortfattat på detta, men lyckas ändå mest prata om andra saker än just det jag frågar om:

Hej Emelie,

Tanken är att vi ger samtidigt en möjlighet för unga tjejer att engagera sig och få kunskap om att driva förening.
Vi har även prova på verksamhet nu t ex under höstlovet där vi har mer erfarna danslärare. T ex Moa Söllgard om du känner henne.
Vår förhoppning är att detta blir en långsiktig satsning där vi kommer jobba på olika nivåer. I feb kommer Just debout nordic hit till Malmö men vi har även andra stora planer längre fram.

Hoppas vi tillsammans kan göra dansen större i Malmö...

/Erik


Vi får väl se. Det beror ju lite på om det kommer vara möjligt att försörja sig som danslärare alls här. Fortsättning följer...

Konstnär och lärare - men misstrodd som båda

För ett par veckor sedan spenderade jag ett dygn på performanceverket Sisters Academy - The Boarding School på Inkonst i Malmö. Det finns mycket att säga om verket och nu när jag har hunnit smälta det lite kommer det kanske fler inlägg på temat, men idag vill jag mest använda det som avstamp för en diskussion om lärare i kulturämnen. Sisters Academy har pågått i tre veckor och slutar just idag. Under de tre veckorna har ett ganska stort antal konstnärer arbetat där och utgjort the faculty (lärarstaben). Andra konstnärer har kommit dit under kortare eller längre perioder som researchers (gästforskare*) och precis vem som helst har kunnat checka in som elev under minst 24 timmar. Syftet med verket är att undersöka sensuous learning (sinnligt lärande).

Nyligen har jag också börjat kika i undervisningsmaterialet Danslust av Heidi Palmu, utgivet av Finlands Svenska Folkdansring. Materialet riktar sej till lärare utan utbildning i dans och innehåller lektionsplaneringar för dans i skolan samt beskrivningar av olika steg och handfattningar. Jag ska inte skriva för mycket om materialet, eftersom jag kommer att recensera det i tidningen Uttryck, men jag kan säga att min spontana tanke när jag öppnade materialet var att författaren har grävt en grop åt sej själv - och oss andra som faktiskt är lärare i dans. Att skapa en pärm med färdiga lektionsplaneringar antyder nämligen att utbildning inte behövs.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många som förvånas över min utbildning. Ända sedan jag kom in på lärarutbildningen har olika människor överraskat utbrustit: "Jaså? Kan en utbilda sej till danslärare? Jag trodde det var något en bara kunde." Eller liknande saker. En annan favorit, som jag hör allt oftare numera, är: "Jaså? Är du lärare också?" Varje gång svarar jag tålmodigt: "Ja, det är lärare jag är. Mitt ämne är dans."

Det här handlar såklart inte bara om mej. Problemet drabbar förmodligen alla kulturämneslärare. Vi är både konstnärer och lärare. Inte det ena eller det andra - både och. De flesta jag känner har gått konstnärliga utbildningar före och/eller efter sin lärarutbildning, vanligen i flera år. Vi tar klasser, hyr övningsrum/ateljéer, tränar och skapar. Många, många, många är med i ett litet kompani eller band på sin "fritid" eller jobbar deltid med undervisning för att kunna repa och turnera den övriga tiden. Samtidigt har vi lärarutbildning och samma behörighet som alla andra. Vi kan få lärarlegitimation på samma villkor som alla andra. Vi är experter på estetiska lärprocesser och kreativa lösningar.

Problemet är att vi sällan tas på allvar som varken det ena eller andra. Bland lärare har vi låg status, eftersom våra ämneskunskaper vanligen ses mer som talanger, som kan vara underhållande men knappast "behövs". Våra lärarkompetenser ses också ofta ner på, eftersom vi håller på med "flum", som skapande och sådant. Eleverna har ju så "kul" på våra lektioner. Om vi har lärarutbildning kan den väl knappast vara nödvändig eller likvärdig med andra ämneslärares utbildningar? Detta visar sej både från politiskt håll, där man hellre skjuter till mer pengar till satsningen Skapande skola, där kulturarbetare kommer in och jobbar med konst i skolan, än avsätter medel för att faktiskt anställa kulturämneslärare och på riktigt höja den konstnärliga kompetensen i skolorna. Det visar sej också från skolledningshåll, vilket jag vill illustrera med en jobbannons en bekant till mej hittade häromdagen med texten: "Är musik ditt stora intresse? Vill du ta hand om musikundervisningen på Rydskolan under höstterminen? Sök tjänsten som Musiklärare även om du inte har lärarutbildning."

Bland konstnärskollegor står vi inte heller högt i kurs. Alla vet ju att det är de misslyckade konstnärerna som ger sej på undervisning. De som inte kom in på de konstnärliga utbildningarna. De som inte lyckades med sin karriär. Har vi gått lärarutbildningen anses vi inte ha någon riktig konstnärlig utbildning. Arbetar vi med amatörer kan det vi skapar inte räknas som konst - trots att det just nu dessutom är en stor trend att sätta upp föreställningar med just amatörer även inom den professionella scenkonsten. Detta visar sej också från (semi)politiskt håll, då vi har svårt att få kulturstöd för projekt som inkluderar både konstnärliga och pedagogiska aspekter medan en fejkad internatskola kan få stöd för att utforska någonting som vi redan kan.

Är jag egentligen bara gnällig och sur för att jag får avslag på nästan alla mina ansökningar om kulturstöd? Är det fortfarande avslaget på min ansökan om lärarlegitimation som ligger och skaver? Svar: ja. Jag är sur och gnällig över de här sakerna - för att de visar att min kompetens inte tas på allvar. Min och alla andra kulturämneslärares. När vi inte kan definiera oss i dikotomin konstnär - lärare antas vi vara varken eller, men sanningen är att vi är både och. Det är det som gör oss unika. Det är det som gör oss superkompetenta.

Sisters Academy och Danslust har påmint mej om att det inte räcker att vara kreativ och ha kunskap om konstnärligt undersökande, för att undervisa i kulturämnen. Eleverna kan inte delta eller hänga med i en kreativ process om en inte vet hur en ska engagera dem. Men det räcker inte heller att bara ha lärarkompetensen och sätta sej in i ett skriftligt material, hur väl det än beskriver såväl syfte som teknik. Hur ska en kunna handleda eleverna och hjälpa dem att utvecklas om en inte själv har fördjupad förståelse för det kunskapsområde lärandet rör sej i? Nej, det är helt enkelt nödvändigt att besitta båda kompetenserna. Därför måste vi bli tagna på allvar både som lärare och som konstnärer.

Elin Waileth och jag när vi undervisar/skapar tillsammans med elever.
Foto: Kasturi Mukherjee

--------------------

*Dubbeltydigheten som finns på engelska går förlorad i den svenska översättningen. På engelska används begreppet research både om vetenskapligt och konstnärligt arbete.

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!