Att ta klass för första gången på länge och det är som att ta klass för mej själv, men ändå utmanande, hur nära perfekt är inte det? Att få göra allt det roligaste - rulla på golvey, kasta mej genom luften, ta i så jag nästan spricker, andas, falla, vara nära vilse i alla riktningsbyten - och samtidigt uppleva glädjen i att det är någon annans material. Att känna mej så hemma i rörelserna och ändå uppleva nyhetens behag. Och så, mitt i denna eufori, råka anstränga mej så jag faktiskt spricker. Pang! Blodet rinner ur näsan och det blir nödvändigt att vända huvudet upp och fötterna ner. Det blir nödvändigt att springa till toaletten. Det blir nödvändigt att sätta mej ner och titta på de andra som tumlar fram genom rummet. Hela mitt väsen brinner och jag tvingas vila på grund av ett töntigt blodkärl i min näsa, som inte kan hålla tätt.
Varje signal kroppen skickar är förstås värd att ta på allvar och ett brustet blodkärl läker snabbare än till exempel en stukad fot. Att sitta ger tid att reflektera. Allt som händer kan jag lära mej något av. Men ändå. Ibland blir jag bara frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar