Årskrönika 2015

2015 blev året då jag kom igång med bloggandet igen efter en lång period av mycket sporadiska inlägg. Mitt första inlägg handlade om min bok Koppla bort autopiloten, som jag började skriva förra året. Nu har jag skrivit hela, men har ännu inte hittat någon som vill ge ut den. Förhoppningsvis kommer den ändå ut på något sätt under nästa år.

Koppla bort autopiloten berör främst genus, men även andra maktordningar samt att ha ett normkritiskt förhållningssätt i allmänhet i sin undervisning. Teman som relaterar till boken har förstås dykt upp även på bloggen under året. Jag har skrivit om varför tolerans är problematiskt, hur svårt det är att fatta sej kort om feministisk dansundervisning, vardagsrörelser och klass, disciplin, klassisk balett i relation till feminism, klass och vithetsnormen, skillnaderna på att kunna, veta, vara bra på och känna sej bekväm med och till slut, i december, redde jag ut begreppen normkritik respektive normkreativitet. Nära normkritiken ligger flumpedagogiken. I den kategorin har jag i år haft mage att påstå att auktoritet = förtroende och att lärande sker genom kaos.

Ibland händer det att jag förebildar, trots allt.
Foto: Elin Waileth

I januari och februari skrev jag några inlägg för terminstarten, där jag gav råd till nya undervisare, beskrev en egen erfarenhet av otrygghet och modifierade en lista över danssalsetikett. I slutet av terminen följde jag upp med att påpeka att en inte behöver vara perfekt för att undervisa, utan att det ofta snarare kan vara en fördel att inte leva upp till de högt ställda idealen inom olika genrer.

Spridda skurar av frustration över den skolpolitiska debatten har duschat hela året. Först var det folkpartiet, som vägrade lyssna på Vetenskapsrådet. Tur att de inte styr utbildningsdepartementet längre, tänkte jag - tills nuvarande skolministern plötsligt tog över den förres politik och ville förbjuda mobiltelefoner i klassrumet. I juni pratades det om att elever måste ta större ansvar för sina studier och jag ifrågasatte förutsättningarna för detta. Frampå hösten tröttnade jag på att ständigt bli misstrodd som både lärare och konstnär samtidigt som konstnärer utan pedagogisk utbildning och lärare utan dansutbildning uppmuntrades att undervisa dans och andra kulturämnen i olika sammanhang. Samarbetet mellan Waileth & Bardon och Sörmlands museum väckte tankar kring Skapande skola och hur märkligt det systemet att fördela kulturpengar är. Till sist kom Lärarnas Tidning med ett temanummer om lärarlegitimationen, som påminde mej om att jag numera inte är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning.

I mars skrev jag flera inlägg för att besvara en bekants frågor om långvariga skador och sjukdomar. Jag skrev om att ta sej själv på allvar, att komma tillbaka från en skada, stressen över missad träning och hur en vet om det är dags att börja träna igen eller inte. Hälsotemat fortsatte med inlägg om konsekvenserna av energiunderskott, vad som skiljer hård träning från bra träning och hur en känner skillnad på skador och träningsvärk.

Anatomiundervisning för dansare.
Foto: Kasturi Mukherjee

En annan sak som hände i mars var att jag blev biten på dansgolvet! Det var inte första gången och, skulle det visa sej, inte heller sista. I oktober hände det igen, men då skrev jag inte om det. Båda dessa tillfällen har bidragit till funderingar kring gränssättning och lyhördhet i dansen. På det temat har Elin Waileth och jag arrangerat en serie trygghetslabb på Moderna Dansstudion.

Under årets första månader samarbetade jag med kompositören Pernille Mejer och hennes Depth & Ease Vocal Ensemble. Det var otroligt spännande och lärorikt att arbeta med sångare och med en så kompetent musiker och projektledare som Pernille. I mars framträdde vi på Inter Arts Centre i Malmö och i juli i Sundby Kirke i Köpenhamn. För den som missade det eller vill se och höra det igen kan jag tipsa om nästa konsert som blir 22 januari i St Johannes kyrka i Malmö. När jag efter konserten fick höra att jag hade utvecklats som dansare insåg att klasser inte alltid är den enda eller bästa vägen till att växa och förnya sej. Ett halvår senare reflekterade jag över det meningslösa i att sätta upp mål och argumenterade för att istället fokusera på att vara i processen.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag sett under 2015, men det betyder inte att jag inte har sett några. Särskilt under hösten var det ganska tätt. När jag har skrivit har det framför allt handlat om de trender jag har kunnat utröna. I april skrev jag om det osminkade 2010-talet och i oktober om att det inte längre räcker att göra en föreställning. Jag har också skrivit om danshistoria mer generellt, till exempel hur det i början av de senaste fyra århundrandena har kommit ny teknik som haft betydelse för den sceniska dansen, att balett inte är grunden till all dans men ändå har ett värde och hur sexualmoralen länge följt i spåren av dansens utveckling men verkade ta en paus på 1990-talet.

I augusti reste jag tillsammans med Elin Waileth till Indien för att hålla workshops på Dance Bridges Festival i Kolkata, Västbengalen. Vi hade inte tillgång till internet under resan, så jag kunde inte berätta något under tiden vi var där. När vi kom hem försökte jag sammanfatta våra nya lärdomar och insikter i fyra inlägg, som handlade om att anatomi för dansare måste vara anatomi i rörelse, att estetik och anatomi inte alltid samspelar, vilka klassiska danser som har sitt ursprung i Europa och varför modern dans inte är klassisk.

Kulturarv var temat för Waileth & Bardons höstcykel, varav vi tillbringade större delen i Sörmland, där vi utvecklade, testade och utvärderade en interaktiv visning av Sörmlands museums utställning Dans, dans, dans. Några av tankarna därifrån sammanfattas i inlägg om hur slängpolska sitter i ryggraden och vad den nordiska stelheten beror på.

Teckning från deltagare i en av våra interaktiva visningar.

Den största omställningen 2015 har varit att lämna Moderna Dansstudion. 1 november flyttade vi ut alla våra saker, tog ner skylten och tog avsked av vår vackra källare. Moderna Dansstudion som fysisk plats finns inte längre, men Waileth & Bardons arbete fortsätter. Årets sista sex veckor har därför främst ägnats åt att fundera på hur framtiden ska se ut. Det skriver jag nog om nästa år…

Gott nytt år! Kom ihåg att dansa!