Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 

Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.

Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.