Feministiska strategier kapas av patriarkatet, exempel 2: Diskriminering

Ikväll börjar Statement Festival i Göteborg, en festival dit cismän* inte är välkomna. Eller, för att uttrycka det lite annorlunda, en frizon för ickebinära, transpersoner, ciskvinnor och andra som utsätts för mäns våld i den patriarkala värld vi lever i.

Tydligen har flera personer anmält Statement för diskriminering och diskrimineringsombudsmannen (DO) utreder just nu festivalen. Grattis patriarkatet, bra spelat! Nu läggs DO:s resurser, som ska gå till att bekämpa verklig diskriminering, på att utreda kvasianmälningar. Resurserna slösas helt enkelt bort, vilket gör det lättare för den patriarkala strukturen att fortsätta marginalisera utsatta grupper.

Betänk detta: personerna som anmält Statementfestivalen till DO är med största sannolikhet inte ens intresserade av att gå på den. Om de verkligen hade tyckt att festivalen var intressant hade de antagligen hört till oss som fattar grejen med separatism - och då hade de inte anmält. Det finns dessutom massor av festivaler, där ungefär samma artister spelar. Det är inte precis sommarens enda chans att se Jenny Wilson eller Rebecca & Fiona.

Separatism är inte diskriminering. Tvärtom är separatism ett svar på och ett försvar mot diskriminering. En mansfri musikfestival behövs för att 1) transpersoner och kvinnor av alla slag inte kan gå på en "vanlig" festival utan att vara beredda på våld och övergrepp, och 2) scenerna på svenska festivaler fortfarande är sjukt mansdominerade.

Cismän diskrimineras inte på grund av kön, precis som vita inte diskrimineras på grund av etnicitet. I diskrimineringslagen nämns sju diskrimineringsgrunder och cismän kan naturligtvis råka ut för diskriminering baserad på någon av de övriga sex, men inte på grund av kön. Att prata om könsdiskriminering och så småningom göra det olagligt har varit (och är) en feministisk strategi för att synliggöra och med tiden omöjliggöra utestängning av kvinnor från viktiga samhällspositioner, utbildning och yrken, kvinnors lägre löner, risken kvinnor löper att inte få den vård vi behöver och så vidare.

När cismän gnäller över att de inte får vara med i ett separatistiskt rum är det bara ett tecken på patriarkatets rädsla för att tappa kontrollen. Vad gör vi egentligen därinne, dit de inte kan se? Vad pratar vi om, som de inte får höra? Nej, bäst att tränga sig in och återta kontrollen över kvinnorna och alla som inte anpassar sig till den mall patriarkatet har satt upp! Det intrånget är en våldsam handling.

Att använda DO innebär dessutom konkret att vända feminismens verktyg mot densamma. De som har anmält är inte intresserade av jämlikhet. Då skulle de inte missbruka DO på det sättet. Grattis patriarkatet, du har lyckats igen, men tro inte att du kan vila för det! Vi kommer dansa på din grav tids nog.

----------------------

*Cis betyder ungefär att hålla sig inom gränserna och innebär i det här sammanhanget en person som identifierar och uttrycker sig som det kön hen tilldelats vid födseln i enlighet med de normer som råder för kön och könsuttryck.

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:

• Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
• Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
• Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.