2011-12-08

Spontan föreläsning om upphovsrätt

Från kollakallan.skolverket.se
Igår hade jag workshop med en skolklass, som inte brukar dansa. En elev, som inte var med och dansade, filmade en del av lektionen med sin appofon. Ett par andra av eleverna påpekade högljutt att hen hade filmat och klassens ordinarie lärare sa strängt åt hen att radera klippet. Eleven försökte protestera genom att säga att hen inte skulle lägga ut klippet någonstans, men läraren framhärdade och jag kände att det var dags att jag tog tillbaka min lektion. "Så här är det," sa jag. "Man får ju filma folk, men jag har upphovsrätt på det här materialet, som jag har skapat. Jag creative commons-licenserar allt mitt material, vilket betyder att ni gärna får använda det hur mycket ni vill. Ni får visa upp det för folk, ni får lägga ut det på internet, ni får göra vad ni vill med det - men ni måste credda mej. Det måste alltid framgå att det är jag som har skapat materialet. Och så måste ni alltid dela lika, så ni får aldrig tjäna pengar på någonting som jag har skapat och aldrig använda det i kommersiella syften. Det är så det funkar."

Vad härligt, tänkte jag i samma stund som jag avslutade mitt lilla tal, vilken perfekt anledning att komma in på upphovsrätt! Tyvärr visade det sej att eleverna inte alls tyckte det var lika härligt. De verkade faktiskt inte det minsta hänförda över konceptet creative commons - för det går ju alldeles utmärkt att dela ändå! "Vad ska du göra då, om vi gör det ändå?" frågade en elev i trotsig ton. "Anmäla dej!" ropade en annan elev dramatiskt och skrattade. Jag tänkte på en undersökning jag läste om för ett tag sen. Frågeställaren hade haft en bild av att ungdomar delade filer av ideologiska skäl, för att information inte går att ta patent på eller för att allt är allas. Hypotesen kom dock på skam. Ungdomarna i undersökningen delade filer helt enkelt för att det gick. Varför betala för något som går att få gratis? Kanske lever vi i en tid då upphovsrätten är en chimär, något förlegat som klamrar sej fast men som ingen bryr sej om. Då är det svårt att diskutera licenser.

------------------------
Jag hittar tyvärr ingen länk till undersökningen. Kanske var den liten och marginell och inte alls representativ.

2011-12-07

Improvisationsaudition

En läsare undrar hur en audition i improvisation kan gå till. Jag tror jag har varit på tre auditions där improvisation har ingått. Alla tre har varit till utbildningar, två med pedagogisk och en med koreografisk inriktning. Det var ganska länge sen, så jag kommer inte ihåg allt, men det här är vad jag minns:

Vid den första dansade vi mest huller om buller, alla sökande. En uppgift var att skapa raka linjer och räta vinklar. En annan uppgift var att dansa allegro (livligt). Båda uppgifternas längd angavs av pianisten. Övningen började när hon började spela och slutade när hon slutade spela. Den som höll i provet förklarade en uppgift och sedan dansade vi. Sen förklarade hon nästa uppgift och så dansade vi igen. Jag kan inte minnas att några instruktioner gavs under tiden vi dansade.

Vid den andra dansade vi i par, men flera par dansade samtidigt. Uppgiften var att föra ett "samtal" med sin partner. Det var förstås ett dansat samtal och inte ett talat. Det var en ganska stor utmaning, eftersom vi inte kände varandra. Även där minns jag det som att alla instruktioner gavs innan vi satte igång och den som höll i provet sedan var tyst medan vi dansade. Jag tror att vi dansade med samma partner hela tiden.

Vid den tredje dansade vi först huller om buller, alla sökande. Då var uppgiften att leda med olika kroppsdelar. Precis som vid de tidigare två tillfällena gavs alla instruktioner innan vi började dansa. Vi fick själva bestämma vilken kroppsdel som skulle leda och hur länge. Sedan delades gruppen i två, som fick ställa sej på var sin sida av rummet. En person från varje grupp möttes i mitten och dansade med varandra tills en av dem bestämde sej för att lämna golvet och gå in i en av grupperna igen. Någon annan var då tvungen att ta hens plats och dansa med den som var kvar. Det momentet höll på väldigt länge, då vi var många sökande.

Improvisationsprov kan förstås innehålla en massa andra uppgifter och utformas på olika sätt beroende på vad juryn vill få veta om dem som söker, men det här är i alla fall några exempel på hur det kan gå till.

2011-12-06

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

2011-12-01

Att prata om sina idéer

Jag har en idé. Mer än så vill jag inte säga, eftersom jag är rädd att döda idén. Jag har vänner som vill diskutera sina idéer och projekt med alla som kan tänkas vara intresserade. Ju mer de pratar om sin idé desto mer växer den, desto mer levande blir den och desto större är sannolikheten att de kommer genomföra den. När de väl har satt igång att förverkliga idén fortsätter de att prata om arbetet. De berättar hur det går, var de har kört fast, vad de behöver fixa för att komma vidare och allt annat. Det är helt omöjligt för mej. För mina idéer är det nämligen helt tvärtom. Ju mer jag pratar om dem desto mer krymper de, desto mindre levande blir de och desto mindre är sannolikheten att jag kommer sätta dem i sjön. Det tror jag i alla fall. Eventuellt är det inte så, eftersom kanske 90% av mina idéer, som jag aldrig berättar om för någon ligger och samlar damm någonstans i mitt bakhuvud eller i en anteckningsbok - eller så glöms de bort helt. Kanske borde jag prata lite mer?

När det gäller min senaste idé kommer den dock förbli en hemlighet och därmed ett ensamarbete. Jag kommer att införskaffa det jag behöver själv och jag kommer att planera och genomföra arbetet själv. På slutet kommer en person jag litar på få vara med lite grann - men bara lite när allt nästan är klart. Det är så det är för mej. Jag bäddar in min lilla idé i bomull och gömmer den för världen. Bara någon gång då och då får en idé utvecklas till en process och så småningom till en produkt som får komma ut i ljuset.

Jag hoppas verkligen att den här senaste idén är en sådan.


Self portrait, som jag gjorde helt på egen hand.

Att sätta betyg i dans

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.