Balettkarriär utan översträckning

I år går dansaren Kristin Long i pension från San Fransisco Ballet, där hon har dansat i 23 år, bland annat som principle dancer (premiärdansös/prima ballerina). Kristin Long har haft en fantastisk kärriär och är en underbar dansare trots att hon inte uppfyller något av de överdrivna kroppsideal, som jag har skrivit om tidigare. Hon har inga översträckta ben, inga bananfötter (extrem pointe) och hon är inte mager. Nedan finns en hyllningsvideo, som San Fransisco Ballet har gjort till Long. Titta på den och lyssna på vad som sägs om henne där! I dansvärlden fokuseras alltför ofta ensidigt på att forma en idealkropp, men i den här videon är det aldrig det som kommenteras. Istället lyfts andra viktiga kvaliteter fram; glädje, lätthet, passion, utstrålning, flöde... Det är en fröjd att höra!

Modern och nutida dans - olika tekniker

Jag får ofta frågor om vad modern/nutida dans är för något och vad man brukar göra på lektioner i den genren. Det är väldigt svårt att svara på, eftersom den moderna och nutida dansen är så bångstyrig och mångfacetterad. Den moderna dansen började utvecklas runt sekelskiftet 1900 och växte fram som en del av modernismen. Det var en ny tid och dans såväl som musik, bildkonst och teater förändrades radikalt. Under 1900- och 2000-talen har ständigt nya tekniker utvecklats och det typiska är att de alltid vill bryta fullständigt med tidigare tekniker. Beroende på vilken teknik ens lärare är skolad i kommer alltså lektionerna se väldigt olika ut. Här är några av de vanligaste teknikerna (i kronologisk ordning):

Duncandans

Det här räknas egentligen inte riktigt som en teknik, utan mer som en stil, men den får ändå vara med, eftersom Isadora Duncan var så viktig för den moderna dansens utveckling. Isadora var verksam under början av 1900-talet och undervisade framför allt små flickor. Rörelserna är inspirerade av naturen och människors naturliga rörelser (gå, springa, hoppa, sätta sej, lägga sej, resa sej). Isadoras ideal var skönhet, med vilket hon menade allt som hon upplevde som harmoniskt. Idag kan rörelsemönstret upplevas en aning gammeldags, men för den som vill dansa mjukt, vackert och harmoniskt men ändå uttrycksfullt och med mycket innebörd är det en perfekt stil.

Grahamteknik

Martha Graham var verksam under mitten av 1900-talet. Hennes teknik är förmodligen den mest spridda av alla moderna tekniker och anses skapa dansare med otrolig styrka och rörelseomfång. Jag har skrivit om grahamteknik och dess negativa sidor tidigare. Tekniken ingår i de flesta moderna dansares utbildning, men får lämna alltmer plats åt den nutida releasetekniken (se nedan). Typiskt för Grahamteknik är mycket sittande övningar, contraction/release, motstånd och förlängda ben och armar. Det är en strikt teknik med en specifik syllabus (ungefär som baletten, men med helt andra rörelser) och fokus ligger på att skola kroppen till disciplin och kontroll.

Limónteknik

Både José Limón och Lester Horton (se nedan) hör till generationen efter Graham. Limóntekniken utvecklades egentligen av Doris Humphrey, men har av historiska skäl fått Limóns namn. Tekniken bygger på principerna sense of gravity och sense of breath. För den som vill släppa taget, falla, fånga upp rörelsen igen, andas och flyga är det här den perfekta tekniken. Den har ingen syllabus, utan varje lärare bygger sin egen lektion med bas i de två grundprinciperna och lektionerna kan därför se ganska olika ut.

Horton

Den här tekniken är inte riktigt lika vanlig som de övriga (åtminstone inte i Sverige), men jag vill ändå ta med den som exempel på ytterligare en strikt teknik. Den är om möjligt ännu stelare och strängare än grahamtekniken. Jag har aldrig tränat den själv, så jag kan inte säga något personligt om den, men om jag har förstått det rätt ligger fokus på att stärka center (bålen). Teknikträningen består framför allt av stillastående, kontrollerade övningar.

Releaseteknik

Release räknas som en nutida teknik och är förmodligen den som tränas mest på dansskolor i Europa idag. Tekniken har ett helt annat fokus än tidigare tekniker. Det handlar inte längre om exakta rörelser och former, utan mer om riktning i rummet och en känsla för vart rörelsen är på väg. I teknikträningen betonas avspänning och momentum. Releasetekniken har stort inflytande på nutida koreografi, eftersom den ger dansarna ett helt annat rörelsemönster än andra tekniker.

I Sverige finns ganska få pedagoger och lärare som undervisar en specifik teknik. De flesta väver ihop ett eget material med trådar från olika tekniker, som de har tränat. Det finns ingen utbildning i Sverige, som är helt inriktad på en särskild teknik. Fråga gärna din lärare (eller den lärare du tänkt börja dansa för) vilken teknik hen är mest influerad av och vad hen lägger fokus på i sina lektioner. Bor man på en liten ort finns kanske bara en modernlärare (i bästa fall), men bor man i en storstad kan man alltid testa att dansa för lite olika lärare innan man bestämmer var man vill gå.

Alla teknikerna ovan har utvecklats i USA. Parallellt med den amerikanska moderna dansen växte en europeisk modern dans fram, men trots att den är minst lika aktiv som den amerikanska har den inte resulterat i några fasta tekniker. Kanske beror det på att d europeiska skolorna* ofta var mer improvisationsbaserade och utforskande. Vissa lärare arbetar också mer improvisationsbaserat i sin moderna undervisning idag. Vill du improvisera, hitta en sådan lärare eller leta upp en kurs i improvisation!

*Med skola menas i det här sammanhanget inte en fysisk skolbyggnad med lärare och elever, utan ett sätt att jobba, som bygger på en viss idébas. I balett talar man till exempel om "den ryska skolan" och "den engelska skolan". I alla typer av dans kan man tala om "den gamla skolan", som innebär en sträng undervisningsstil och en objektifierande elevsyn. "Skola" innebär alltså som sagt mer av ett tankesätt eller en värdegrund än en faktisk skola.

Efter föreställning

Igår var jag på konsert. Det var en jag kände som spelade. Efteråt väntade jag ett tag på att få prata med honom. Det var jag inte ensam om! Det bildades nästan som en liten kö och han hann bara prata en liten kortis med varje person, försöka uttrycka sin uppskattning för att vi hade kommit och lyssnat och ta emot några uppskattande ord från oss, för att sedan skynda vidare till nästa person. Jag kände igen mej. Det är inte lätt att bete sej efter att man uppträtt. Man har varit spänd länge. Den här konserten var två timmar lång och anspänningen hos musikerna satte förmodligen in långt innan de började spela. När spänningen släpper har man kanske inte alltid lust att vara trevlig mot vänner, bekanta och obekanta. Jag vill helst bara gråta efter varenda föreställning. Storgråta. Samtidigt vill man förstås visa publiken att man uppskattar att de var där, särskilt de man känner. Man vill hinna prata med alla, men hinner i praktiken inte riktigt prata med någon. Därför sa jag till min bekant: "Jag åker hem, så hörs vi en annan dag istället." Han tyckte det var en bra idé.

Översträckta knän

Översträckta ben i 1:a position
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Nästa dansideal på listan är översträckta knän. Det är ett vanligt fenomen, särskilt på kvinnor, och anses eftersträvansvärt i dansvärlden (särskilt inom balett), eftersom det tycks skapa långa, vackra linjer. Det finns till och med danspedagoger, som medvetet låter sina unga elever (under 10 år) öva på att översträcka sina ben. Eftersom skelett och ligament ännu inte stelnat på barn går det att förändra ledernas rörlighet, så att överrörlighet går att träna upp. Genom att göra så "hjälper" man barnen att uppnå ett skönhetsideal, men man lägger samtidigt grunden för framtida knäproblem.

Röntgenbild av översträckt knä.
Den lilla delen, som ser ut att hänga fritt i luften,
är knäskålen.
Bild från dance.net

Knäleden är en så kallad gångjärnsled, vilket betyder att den enbart kan böjas i en riktning. En annan sådan led är armbågen. Den rörelse som kan ske i knäet innebär att vi kan lyfta foten bakom oss, mot rumpan. Vi kan också låta foten hänga mot golvet, när vi lyfter låret mot taket. Det som händer, när man översträcker benet, är att leden passerar sitt optimala stoppläge, där lårbenet och vadbenet bildar en rak linje, och böjer benet åt andra hållet. Det utsätter leden för hög stress och stort slitage. Om man samtidigt har vikt på benet, det vill säga om man står upp, förvärras läget ytterligare. Personer, som inte lärt sej kontrollera sina överrörliga knän, får nästan alltid ont i knäna och eventuellt även fötter, höfter och/eller ryggen, eftersom knänas placering påverkar hela kroppen. Om du har översträckta knän kan du titta på dej själv i profil i en spegel. Se vad som händer med dina fötter och ditt bäcken, när du översträcker benen! Ofta leder det till att man svankar eller förändrar överkroppens placering på något annat sätt. Det kan också uppstå en vridning i benet, som gör att fötternas placering blir märklig. Om du inte har överrörliga knän kan du titta på en kompis eller elev, som har det.

Från hyperextendedknees.blogspot.com

För att ta reda på om du har översträckta knän kan du sätta dej på golvet med rak rygg och raka ben (som bokstaven L). Sträck benen så mycket du kan med flexade fötter. Om hälarna lyfter och knävecken kommer ner i golvet visar det din översträckning. För personer med överrörliga knän, som låter hälarna vila på golvet, känns det ofta som om benen är böjda, men det är de inte. Golvet är ju rakt! Så raka som dina ben är, när hälarna vilar på golvet, så raka ska de också vara när du står upp. Du bör inte sträcka mer! Att lära sej kontrollera sina knän stående är oftast svårt för överrörliga, men helt nödvändigt för att förebygga skador! När du står i första position ska hälarna nudda varandra och knäna ska inte passera förbi varandra eller vridas parallella för att få plats. När du känner att de nuddar varandra är dina ben raka.

Ballerina med såväl översträckt knä som extrem pointe.
Belastningen här är extremt hög på samtliga leder
i benet och foten.
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Den som har överrörliga knän behöver göra övningar som stärker och stabiliserar knäna. Balansplatta är jättebra för det! Börja med att stå på två ben. När du kan det kan du prova att blunda och/eller stå på ett ben (kom ihåg att också stå på det andra). Du behöver också titta dej i spegeln och lära dej känna hur det känns i kroppen, när du kan se att dina ben är raka. Extra svårt är det i andra position, där man gärna hänger i knäna. Benen ska se raka ut - inte svängda! En sjukgymnast kan ge fler övningar, som stabiliserar knäna på ett bra sätt.

När det handlar om översträckta knän gäller samma sak som för överrörliga fötter och långa hälsenor. Rörlighet anses fint i dansvärlden, men ju rörligare vi är desto mindre stabila blir vi. Överdriven rörlighet innebär alltså att vi måste vara extremt starka och kroppsmedvetna. En stor risk är också att, även om du kan kontrollera dina leder nu, skador uppstår när du blir äldre och kanske inte tränar lika mycket längre. Rörligheten består även om du tappar styrkan och då ökar skaderisken igen. Så var försiktig och ta hand om din kropp! En hel kropp är viktigare än ett sketet skönhetsideal.

Tankar från Radical Contact, del 4: Verklig tillit

Under Radical Contact deltog jag bland annat i ett utomhuslab med titeln Perceive and act on it. Fokus var att uppleva omgivningen med olika sinnen, hörsel, syn och känsel, och låta de upplevelserna leda till dans, först solo och sedan i kontakt. Labbet påminde mej om varför jag ville åka till Radical Contact från början. Där upplevde jag äkta trygghet och tillit. Då behövs egentligen inga förhandlingar och formella ramar för att skapa ett tryggt rum. I labbet jobbade vi visserligen mycket med tillitsövningar och kanske kan eller vill man inte använda varje jamintroduktion till det, för att skapa ett tryggt jam. Kanske vill man hellre träna teknik eller bli ordentligt varm eller något annat, men jag tänker mej att vi alla har ansvar för att skapa den trygga atmosfären ändå. Hur gör vi då det? Jo, genom att lyssna. Att lyssna med kroppen är inte lätt. Det är något man måste öva på för att behärska, men jag tror att alla eller åtminstone de flesta kan lära sej det.

Om jag går in i ett jam med inställningen att jag ska sätta gränser och försvara dem kommer hela mitt fokus vara på mej själv. Visst är det viktigt att ta ansvar för sej själv, men om jag är helt koncentrerad på mej kommer jag ha mycket svårare att upptäcka och respektera de andra dansarnas viljor, önskningar och gränser. Kommunikationen kommer förmodligen fungera ganska dåligt.

Om jag däremot går in i jammet med öppet sinne och öppna sinnen kommer jag, kanske utan att ens tänka på det, respektera de andras gränser. Om vår kommunikation fungerar kommer risken att något oönskat händer vara liten. Med fokus utåt snarare än inåt ökar chanserna för en god kommunikation avsevärt. Om båda lyssnar kommer dansen leda oss dit vi ska.