2013-02-11

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

2013-02-09

Måste man stå pall?

Det finns saker jag inte förstår. En sådan är varför det allmänt anses automatiskt bra att det är svårt att komma in på en utbildning. Många sökande = svårt att komma in = högre kvalitet på utbildningen/studenterna. Det har jag skrivit om redan, så jag ska inte fördjupa mej i det igen, men om det anses fint att det är svårt att komma in anses det nästan ännu finare om utbildningen lägger ut små snubbeltrådar, som gör att det är svårt att ta sej igenom. Det förstår jag inte heller.

Självklart ska en utbildning vara utmanande. När man blir utmanad lär man sej saker. Det är inte det jag vänder mej mot. Det som gör mej brydd är när någon med ett stråk av skryt i rösten säger: "Vår lärare säger att den kursen vi läser nu är den svåraste kursen man kan läsa på grundnivå!" Varför säger man så som lärare? Dels är det opedagogiskt - om man säger i förväg att något är svårt kommer det också upplevas så - och dels är det direkt felaktigt. Vad som är svårt eller lätt beror nämligen på intresse, motivation och förkunskaper (samt, skulle vissa säga, talang). Jag tycker till exempel att svensk grammatik är ganska lätt medan jag upplever exempelvis bokföring som rätt svårt, men jag vet andra som tycker tvärtom. Jag skulle därför aldrig säga till mina elever att det vi nu ska göra är jättesvårt. Om eleverna däremot påpekar eller beklagar sej över att något är svårt bekräftar jag det: "Ja, det är svårt, men jag är säker på att ni kommer klara det."

Något annat som gör mej förbryllad är när jag hör: "Bara 30% brukar klara den här tentan!" (eller det omvända, att 70% misslyckas). Det är inte heller helt ovanligt och det sägs inte som något negativt. Jag antar att det beror på att om man hör till de 30% som klarar sej är man så jäkla bra att man kan se sej själv lite som en övermänniska (eller som en riktig plugghäst, vad vet jag?). Även här undrar jag varför läraren berättar en sådan sak. Är det för att psyka studenterna/eleverna? Stressa dem lite extra? Och så tänker jag att om år efter år 70% av ens studenter missar tentan borde man börja fundera lite. Antingen måste det vara fel på tentan eller på kursen/undervisningen. Uppenbarligen testar inte tentan det som studenterna har pluggat eller så är frågorna så konstigt ställda att ingen förstår vad de ska svara på. Om jag så bara hade en enda grupp, där majoriteten inte lyckades uppfylla de lägsta kunskapskraven på någon uppgift skulle jag ta ett allvarligt snack med mej själv om vad jag gjort för fel. Jag skulle definitivt inte skryta med det inför nästa elevgrupp.

Båda exemplen ovan handlar i mina ögon om att stressa upp studenterna, testa deras psyke, se om de står pall. Precis som man kan känna sej extra bra för att man kom in någonstans där söktrycket var stort kan man vara särskilt stolt över att man står pall när många hoppar av utbildningen. Fler och fler gallras bort och den starkaste står kvar. Det är som den där tävlingen, som brukade vara med i finalen av Expedition: Robinson, där de skulle stå på en stock tills alla utom en hade trillat av. Det kan ju vara en kul tävling, men är det relevant för utbildning?

Från annalundh.se

Jag gick en gång på en utbildning, där man använde sej av sådana metoder. Där talade man om för studenterna att de var svaga och lata och aldrig jobbade tillräckligt hårt. Flera gånger per termin genomgick studenterna dansprov, där resultatet kunde bli att det flyttades upp eller ner en svårighetsgrad (eller fick stanna kvar på den nuvarande) oavsett vilket år av utbildningen de gick. Vissa fick inte vara med på föreställningarna, som avslutade varje termin. En del fick åka ut på turné och göra många föreställningar medan andra fick stanna på skolan och bara göra ett fåtal. Om någon någonsin ifrågasatte någonting över huvud taget var standardsvaret: "Det finns 100 andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Jag stod inte pall. Efter två tredjedelar av ett år hoppade jag av. Då var jag totalt nedbruten (läs mer om det här). Numera skäms jag inte längre över att jag inte klarade det. Det visar bara att jag var/är en människa. Vissa är lite mer hårdhudade och står pall för mer tryck. Andra är känsligare och klarar inte lika mycket. Den stora frågan jag ställer är: Vad uppnår man genom att ständigt psyka studenterna/eleverna? De som lyckas ta sej igenom utbildningen och kommer ut på andra sidan kanske har blivit härdade, starka, redo att klara av en tuff bransch i en tuff värld, men är de verkligen de bästa dansarna/läkarna/lärarna/något annat? Kanske finns risken att de har förlorat sin mänsklighet och sin ödmjukhet på vägen. Och de som föll bort, vad hände med dem? Det kan man inte ha något intresse för alls, när man har som enda mål att producera en elittrupp, ett jägarförband, en grupp Robinsonfinalister.

Min åsikt är att målet med en utbildning borde vara att alla de som kommer in också ska ta sej ut med hälsan i behåll och ett stort bagage av nya kunskaper och personlig utveckling. Men så är jag ju en flumpedagog också.

2013-02-07

15 sanningar om livet som professionell dansare

För snart ett och ett halvt år sedan publicerade Melanie Doskocil en lista på 15 viktiga saker att komma ihåg om man vill ge eller har gett sej in på en karriär som dansare, på sin blogg Ballet Pages. Häromveckan återpublicerade The Portland Ballet listan på sin blogg (jag rekommenderar den senare, eftersom den är mycket snyggare och mer lättläst). Listan är på engelska (men ganska enkel sådan) och innehåller korta utvecklingar av varje punkt. Jag har valt att enbart översätta rubrikerna, dels för att det tar en del tid att översätta alltihop och dels för att jag inte vill ge intryck av att det är jag som har hittat på listan.
  1. Dans är svårt.
  2. Du kommer inte alltid få vad du vill ha.
  3. Det finns mycket du inte vet.
  4. Det finns kanske inget imorgon.
  5. Det finns mycket du inte kan kontrollera.
  6. Information är inte verklig kunskap.
  7. Om du vill nå framgång, bevisa att du är värdefull.
  8. Någon annan kommer alltid ha mer/bättre än du.
  9. Du kan inte förändra det förflutna.
  10. Den enda som kan göra dej lycklig är du.
  11. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar dej.
  12. Ibland kommer du misslyckas.
  13. Ibland kommer du vara tvungen att jobba gratis.
  14. Repetition är bra. Att göra samma sak om och om igen och förvänta sej ett annat resultat är galenskap.
  15. Du kommer aldrig känna dej 100% redo.
Jag hoppas det där kan locka er att läsa hela listan! Ni hittar den här.

2013-02-05

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

2013-02-02

Kurser i februari

Min första kurs Dans och yoga i januari blev en riktig toppenstart med väldigt entusiastiska deltagare. Därför känns det extra kul att kunna erbjuda tre nya kurser med start i februari:

Modern/nutida dans på Studiefrämjandet Malmö

På onsdagkvällar med start 13/2 erbjuder Studiefrämjandet Malmö en kurs i modern/nutida dans med mej som ledare. Kursen riktar sej till nybörjare och fortsättare och kommer omfatta grundläggande funktions- och teknikträning samt repertoar och improvisation. Kursen omfattar tio lektionstillfällen och du betalar för hela kursen samtidigt.

Lunchyoga på STPLN

På tisdagar med start 19/2 erbjuder jag ett lunchpass i yoga på STPLN i Stapelbäddsparken i Malmö. Även om du inte brukar sitta på STPLN och jobba är du välkommen att delta i det här passet, som är speciellt anpassat för personer med skrivbordsarbete. Du är välkommen att droppa in på det här passet de tisdagar det passar dej. Du betalar för de gånger du är med.

Helgkurs i kontaktimprovisation

23-24 februari erbjuder jag en tvådagarskurs i kontaktimprovisation på Ungdomens hus i Malmö. Kursen riktar sej till nybörjare, fortsättare och avancerade som vill repetera grunderna. Fokus ligger på teknik och samspel. Kursen sträcker sej över två halvdagar och du betalar för hela kursen samtidigt.

Mer info om samtliga kurser finns under fliken Kurser & workshops. Välkommen!