Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

Menstruationens plats i träningsläran

På det gymnasium där jag jobbar räknas dansinriktningen som en idrottsprofil. Därför har jag en hel del samröre med lärarna på de andra idrottsprofilerna fotboll, hockey, ridning, simning, innebandy och friidrott. Just nu har vi till exempel ett gemensamt projekt kring träningslära och diskussionerna kring vad detta ska innehålla är väldigt givande och intressanta för mej. Idrottare och dansare tänker inte alltid likadant. Idrottare från olika sporter och grenar tänker inte heller alltid likadant. Vi har också olika stor kunskap inom olika delar av träningslära, vilket gör att vi kompletterar varandra väldigt bra i undervisningen.

Från goranwinblad.se

En del av projektet är att eleverna ska skriva träningsdagbok under hela december. Träningsdagboken ska innehålla tabeller där de bockar av vad de har tränat varje dag, vad de har för vilopuls, om de är sjuka/skadade och så vidare. Jag har också argumenterat för att var de är i menscykeln ska vara med. Vi är två kvinnliga och sex manliga lärare, så kanske är det inte så konstigt att jag inte har vunnit gehör för menstabellen. Däremot har också det varit en intressant diskussion. Jag menar att för att tjejer ska förstå sina skiftande prestationer måste de bli medvetna om hur deras menscykel påverkar dem. Förmodligen är det inte likadant för alla kvinnor, men för mej är det jättestor skillnad på mina prestationer beroende på var jag är i min cykel. Den insikten är viktig. Den har nämligen lett till att jag har slutat vara frustrerad de där dagarna jag inte kan snurra - det sammanfaller ju alltid med början på mensen! Den har också lett till att jag förstår varför jag svettas så olika mycket vid olika tillfällen, det har också med hormoncykeln att göra. Kvinnors cykler fungerar olika och var och en måste därför analysera sin egen cykel och den påverkar deras prestationer. Det är helt enkelt en nödvändighet att ha med i träningsläran på gymnasiet!

Vårt senaste idrottslärarmöte mynnade ut i att jag höll föreläsningen ovan för mina förbryllade kollegor. När jag avslutade var den enda reaktionen (förutom de totalt oförstående ansiktsuttrycken) ett försiktigt förslag: "Du kanske skulle vilja ha lite tid för att ta det här med tjejerna?"

Jag gav upp.

Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

Min smörsida

Konstnär och lärare på samma gång

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.