Hur man tilltalar sina lärare i Sverige, England och Tyskland

Jag har pluggat i tre europeiska länder: Sverige, England och Tyskland. Relationen mellan lärare och studenter var synnerligen olika i de tre länderna. I Sverige känns det som om lärare (oavsett vilken akademisk titel de har) och studenter är relativt jämlika. Man tilltalar varandra som vuxna människor. Studenterna duar naturligtvis lärarna, eftersom vi alla duar varandra i Sverige, och man kan skämta och ha trevligt tillsammans både i och utanför klassrummet.

I England var det annorlunda. Visserligen kan elever och studenter på motsvarande gymnasie- och högskolenivå tilltala sina lärare med förnamn (till skillnad från i grundskolan, där man kallar sina lärare miss Bardon eller mr Smith), men man pratar inte hur som helst om vad som helst. Det ansågs helt ok, åtminstone på den skola jag gick på, att en lärare skällde ut en student medan studenter, som kom med invändningar eller synpunkter, bemöttes med ett kyligt: "Passar det inte är det bara att du slutar." En gång behövde jag prata med rektor på skolan, så jag knackade på hans dörr, som man gör i Sverige. Han svarade ja, så jag öppnade dörren och gick in, varpå rektorn fick ett vredesutbrott över mitt oförskämda beteende. Tydligen var man tvungen att boka tid hos hans sekreterare, för att få tala med honom, om man var student. Den tanken hade inte ens slagit mej.

Tyskland var faktiskt ännu mer annorlunda mot Sverige än England var. I Tyskland är det brukligt att vuxna människor niar varandra, men den regeln har många undantag, vilket komplicerar umgänget för en utlänning som jag. Unga människor niar sällan varandra. Det händer visserligen i butiker och på restauranger, men kurskamrater tilltalar varandra med du. Det var den lättaste biten att lära sej. Sedan blev det svårare. Det normala skulle vara att både lärare och studenter niade varandra, men kulturarbetare brukar dua varandra, så pluggar man dans är det inte så lätt att veta. Det enklaste var de lärare som sa ni till studenterna. Då var det ingen tvekan om att vi skulle kalla dem för ni också. Andra lärare duade studenterna, men förväntade sej att bli niade tillbaka, medan den tredje gruppen lärare duade studenterna och likaså ville bli duade av oss. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut vilka man fick dua, så jag körde med ni rakt igenom. Hierarkierna mellan arbetskamrater är också väldigt starka i Tyskland, så vissa lärare (professorer) förtjänade mer respekt än andra (docenter). Alltihop var mycket förvirrande.

Sen har jag pluggat en kort period i USA också. Där kändes relationen lärare-student väldigt lik den i Sverige, så där var det enkelt.