Tankar från Radical Contact, del 3

Jag har varit med om att bli lyft, när jag inte har velat det. Det har hänt, eftersom den som lyfte inte lyssnade med kroppen. Lyften hände inte av sej själva, som de brukar i kontaktimprovisation, utan personen använde bara sin muskelstyrka till att genomföra sin vilja. Men kände jag mej kränkt? Nej. Mest trött, faktiskt. Kände jag ett behov av att säga stopp? Nej. Jag kände bara att det inte var roligt att dansa med den personen just då. Min lösning var att lämna den dansen och söka upp en ny. En av de stora styrkorna hos dansformen är att den är så osentimental, att man kan lämna en dans utan att det är en stor grej.

Skulle du vara intresserad av en onlinekurs för dansledare?

Jag får en del frågor från läsare, som undervisar i dans utan att ha någon formell utbildning och som känner sej osäkra på hur de ska lägga upp sina lektioner, hur de ska komma på nya övningar, i vilken ålder man kan börja med olika saker, och så vidare. När jag ser vilka googlesökningar, som har lett nya läsare till min blogg, kan jag konstatera att det finns många fler som undrar än de som skriver direkt till mej. Därför har jag börjat spåna på att starta handledning online för nya och oerfarna dansledare!

För att delta i handledningen skulle man betala 50:- i månaden. Man kan säga att det blir som en prenumeration, som man kan avbryta när som helst. I prenumerationen ingår följande:

• Kursbrev varje vecka, där jag skriver om något som jag tycker är till hjälp när man undervisar.
• Möjlighet att ställa frågor, som jag besvarar antingen i de ordinarie kursbreven eller i extra sådana, som skickas ut mellan de ordinarie.
• Möjlighet att skicka in filmat material för utvärdering (det skulle kosta extra).

Skulle du vara intresserad av att delta i en sådan onlinekurs? Skriv gärna en kommentar eller mejla mej förslag på vad du skulle vilja att kursen innehöll! Klicka också gärna i ett svar i min enkät i högerspalten! --->

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

Fler bra saker med kimpro

I söndags lyfte jag en person som vägde kanske 25 kg mer än jag. Det är också något av allt det fina med kontaktimprovisation; alla kan få känna sej både lätta och starka - oavsett hur stora deras kroppar är.

Hitta och välja musik

Danslärare måste lyssna väldigt mycket på musik. Som tur är tycker de flesta att det är en ganska trevlig sysselsättning, men att leta musik till något speciellt kan ändå vara tråkigt och frustrerande. Man vet vad man vill ha, men kan inte hitta det. Ibland kanske man hittar något bra, men så måste man ändå välja bort det på grund av till exempel text, tempo eller ojämnheter (duktiga musiker gör ofta musiken lite mer spännande genom att lägga in extra 2:or eller 4:or här och där). Det finns många saker att ta hänsyn till när man väljer musik till lektioner och uppvisningar:

• Genre - balettmusik till balett, jazz- och populärmusik till jazz, och så vidare
• Min smak - jag måste gilla musiken, men kan ändå inte välja mina bästa låtar, eftersom de blir lite förstörda när man använder dem till undervisning
• Elevernas smak - det är alltid ett plus om eleverna gillar musiken, även om det inte är ett måste
• Tempo - musikens tempo ska passa för övningen och elevernas nivå
• Rytm - rytmerna får inte vara för svåra, utan hjälpa eleverna snarare än stjälpa
• Övningens mål och syfte
• Variation - om musiken är likadan rakt igenom hela lektionen blir det oftast tjatigt och tråkigt
• Elevernas ålder
• Låtens text - jag väljer bort alla låtar med för grovt språk och använder bara dem där jag kan stå för texten, även om det är på utrikiska
• Den känsla jag vill förmedla
• Temat för lektionen, uppvisningen eller föreställningen

Så hur gör jag då för att hitta det jag behöver?

• Jag använder spotify. Även när jag fritidslyssnar på musik lägger jag in låtar jag hör i mina jobblistor. Dyker det upp något användbart får man inte riskera att glömma bort det! Har jag hittat en låt jag tycker är bra lyssnar jag på fler av den artisten och om artisten är bra lyssnar jag också på liknande artister. På spotify har jag också tillgång till många kompisars och kollegors listor, där jag kan hitta nya låtar och artister.
• Jag byter musiktips med mina kollegor.
• Jag ber min bästa vän, som är musiker, om hjälp. Förutom att han känner till väldigt många låtar kan han också klippa till dem och ändra, så de passar perfekt till det jag ska ha dem till. Har jag extra tur skapar han något själv. Att ha tillgång till honom är en extra lyx.

Tankar från Radical Contact, del 2: Säga ifrån eller inte?

Vid några tillfällen, när jag har jammat, har det hänt att någon har tagit i mej på ett sätt jag inte har velat. Jag har uppfattat det som att deras intention inte har varit att dansa utan snarare att kela eller känna på min kropp. Jag kallar det att pilla. Att utnyttja kimprosituationen för att pilla tycker jag är respektlöst, men jag har aldrig haft lust att diskutera det med personen det har gällt. Jag går nämligen inte till ett jam, för att jag vill prata och diskutera, utan för att jag vill dansa. Om någon pillar dansar jag därför hellre därifrån. Kanske lägger jag på minnet vem det var och undviker att dansa med henom i fortsättningen, men det är inte alltid det känns viktigt. Att säga ifrån och ta en diskussion om pillandet just när det sker skulle kännas svårt för mej. Förutom att jag inte riktigt har lust att prata när jag dansar är jag rädd att diskussionen skulle bli ganska fruktlös, typ:

A: ”Nu uppfattade jag det som att du pillade på mej, att du ville kela istället för att dansa.”
B: ”Det gjorde jag inte! Jag dansar så.”

Det skulle vara alltför energikrävande.

Tankar från Radical Contact, del 1: Det fina med kimpro*

Jag brukar inte tänka så mycket på min egen kropp, när jag dansar. Istället tänker jag på rörelsen, förflyttningen, rummet och upplevelsen av stöd, styrka och lätthet. Det händer att jag upplever intimitet och närhet, men inte alltid. Kanske inte ens oftast. Oftare upplever jag glädje, förvåning, förståelse och samhörighet. Ibland upplever jag tristess, oförståelse och klumpighet. Då brukar jag försöka lämna den dansen. Jag ser det inte som att jag lämnar personen eller personerna jag dansar med, utan själva dansen. Dansen handlar inte om min och andras privata relation, utan om någonting vi skapar tillsammans i ögonblicket.

*Kimpro är kort för kontaktimprovisation. Radical Contact är en workshop eller ett konvent, som jag deltog i förra veckan. Den har hållits en gång tidigare, i mars i år. Fokus för workshopen är kontaktimprovisation och kroppspolitik.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Tre anledningar till att jag dansar

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.

Kompositionsverktyg

Det kluriga med att undervisa i komposition är att ge bra uppgifter, som får eleverna att upptäcka komponerandets alla möjligheter. Det finns förmodligen ett oändligt antal verktyg för komposition, men här kommer de jag tycker är de mest grundläggande:

Upprepning

Gör en rörelse eller fras flera gånger. Upprepning kan också göras med tempoförändringar.

Reverse

Gör en rörelse eller fras baklänges. Även reverse kan göras med tempoförändring.

Halva/dubbla tempot

Förändra tempot i en del eller hela frasen.

Paus

Lägg in en stillhet på valfritt ställe i frasen. Pausen kan vara av valfri längd.

Kanon

Om frasen dansas i grupp är det effektfullt att göra vissa delar i kanon, det vill säga att rörelsen eller frasen startar med en liten förskjutning i tid för varje dansare.

Nivåer

Någonting måste hända högt upp, långt ner och mittemellan. Extra effektfullt om flera nivåer används samtidigt av olika dansare.

Riktningar

I rummet finns, enligt Laban, 26 riktningar. Med ovana koreografer brukar jag nöja mej med de sex huvudriktningarna samt eventuellt de fyra diametralpunkterna höger-fram, vänster-fram, höger-bak och vänster-bak.

Om man kombinerar alla de här verktygen räcker det att eleverna skapar en mycket kort rörelsefras, som ändå byggs ut till ett relativt långt stycke. Vill man kan man själv ge eleverna en fras på till exempel 2x8 eller motsvarande och låta dem utveckla frasen med de nämnda verktygen. Resultaten brukar bli helt olika och väldigt bra. Naturligtvis är det inte produkten utan processen som är det viktiga och syftet är att eleverna ska lära sej använda olika koreografiska verktyg, men det är samtidigt tillfredsställande för eleverna att kunna visa upp ett färdigt stycke, som de själva har skapat. De färdiga styckena kan också användas som utgångspunkt för diskussion kring på vilka olika sätt verktygen kan användas.

Långa hälsenor

Idag är det dags för ytterligare ett dansarideal: långa hälsenor. Det är ett extra intressant ideal, eftersom så många strävar efter det utan att veta varför. När jag frågar danselever varför de vill ha rörlighet i andra kroppsdelar är de oftast helt på det klara med det. Antingen är det av estetiska skäl eller av praktiska (att utföra vissa tekniska eller koreografiska moment). Handlar det om hälsenor uppstår dock för det mesta en tveksam och något förvirrad stämning, när man börjar prata om varför det är bra (eller kanske inte så bra). Ändå är det en av de saker som allmänt anses viktiga för den ideala dansarkroppen. När jag sökte till Balettakademien i Göteborg testades flexibiliteten i hälsenorna tillsammans med utåtvridning, pointe och hamstrings. Hälsenornas längd togs alltså med i bedömningen av hur lämpad den sökande var att gå utbildningen.

Vadmusklerna och hälsenan.
Bild från floota.com

Nu kan ni sluta fundera, för jag ska avslöja svaret: Den viktigaste anledningen till att vi vill ha långa hälsenor är att det ger en djup plié, vilket är viktigt framför allt för att vi ska kunna hoppa högt. En bra plié behövs också för andra explosiva rörelser, som att trycka upp i piruett eller sous-sous, och graciösa chasséer. Med korta hälsenor eller tajta vadmuskler begränsas rörelseomfånget i fotleden och därmed också de ovan nämnda rörelserna. Särskilt markant är att det blir svårare att hoppa.

Hur vet man om man har korta hälsenor eller tajta vadmuskler? Det är svårt att avgöra, men spelar egentligen inte så stor roll. Senor består av hårdare vävnad än muskler och är därför svårare att mjuka upp och stretcha, så det är lättare att påverka vadmusklerna än hälsenorna. Dock fäster båda vadmusklerna, soleus och gastrocnemius, i hälsenan och man kan alltså inte stretcha musklerna utan att också stretcha senan och vice versa. Förutom att stretcha kan man också massera och "skaka" vadmusklerna (något jag kommer återkomma till vid ett senare tillfälle), för att öka rörligheten i fotleden och även knäleden.

Som vanligt vill jag dock inflika en varning. Långa hälsenor ger fördelar bara till en viss gräns. Att ha korta hälsenor innebär problem, men det gör också extremt långa dito. Många har fått lära sej att göra demi plié så djupt som de kan utan att hälarna släpper från golvet. Det är inte ovanligt att få höra att man ska känna en stretch i hälsenan eller vadmusklerna i demi plié. Detta gäller dock enbart för personer med korta hälsenor! En dansare med långa hälsenor kan böja benen väldigt mycket utan att hälarna släpper från golvet. Innan dess kommer dock en del andra saker ha hänt. Framför allt kommer dansaren ha förlorat sin placering. Rumpan sticker förmodligen ut och överkroppen lutas framåt eller så vinklas bäckenet, så att nedre kurvan i ryggen överdrivs. Dessutom leder en så djup plié ofta till knäont, då belastningen på knäna blir alltför hög. 

Korrekt demi plié. Bild från artofballet.com

Personer med långa hälsenor måste alltså lära sej att inte gå så djupt de kan i demi plié. En korrekt demi plié i första position skapar ett tomrum i form av en romb, som är plattare i sidled än i höjdled. Om romben blir en kvadrat - eller ännu värre en romb som är plattare i höjdled - är plién för djup. Knäna ska helst inte gå utanför tårna. Detta gäller även parallellt samt i alla andra utåtvridna positioner.

Slutsatsen är alltså densamma som alltid: dansare med mindre rörlighet behöver koncentrera sej på att öka rörligheten medan dansare med mycket rörlighet måste fokusera på att bli starka nog att kontrollera sin rörlighet.

Vad vi gör på dansskolan före klockan tre

För inte så länge sedan fick jag frågan: "Hur mycket jobbar en danslärare normalt?" Väldigt svår fråga att svara på, för vad betyder jobba i det här sammanhanget? Betyder det undervisa? För i så fall är det, om man går på cirkelledaravtal 1080 x 45 min per läsår. Läraravtalet ser annorlunda ut, men det kan jag inte. Lärare på Kulturskolan undervisar vanligen ungefär lika mycket, tror jag. Personen, som ställt frågan, gjorde stora ögon. "Det är väldigt lite!" "Nej," sa jag, "det är ganska mycket." För jobba betyder så mycket mer än att undervisa.

Varje lektion måste naturligtvis förberedas. För en danslärare innebär det följande:

1. Bedöma vad eleverna kan och bör lära sej. Det måste såklart alla lärare göra.
2. Bedöma hur eleverna ska lära sej detta. Gäller också alla lärare.
3. Skapa övningar som övar det som ska läras på det sätt som är mest lämpligt. Det mesta av materialet måste man skapa själv. Även om det finns ett fåtal böcker med förslag på övningar måste de ofta modifieras och anpassas till just de här elevernas behov.
4. Välja musik, som passar till övningarna. Att söka musik kan vara extremt tidsödande. Övningarna och musiken måste sedan sitta ihop på ett sätt som är logiskt, övar elevernas musikalitet och hjälper dem i det tekniska eller improvisatoriska arbetet.
5. Skapa koreograferade kombinationer. På den här punkten måste allt material skapas av dansläraren själv, av upphovsrättsliga skäl. Har du ingen inspiration? Det var väl tråkigt. Eleverna behöver en ny kombination ändå.

Varje lektion måste också utvärderas. Nådde vi de mål som jag eller vi satt upp? Vad ska vi gå vidare med nästa lektion? Jobbar man i grundskolan eller på gymnasiet behöver man skriva omdömen och sätta betyg, så en bedömning utifrån kunskapskraven för kursen måste göras av varje elev. Inför utvecklingssamtalen måste de bedömningarna formuleras i text på ett sätt som eleven förstår och blir hjälpt utav.

Minst en gång per läsår, ibland flera, brukar man dessutom ha uppvisningar. Till dessa måste läraren (eller eleverna, under lärarens ledning) skapa koreografi, som fungerar sceniskt och följer uppvisningens eller föreställningens tema.

Sedan skulle man naturligtvis kunna räkna all den andra tiden, om man vill. Den där tiden, som inte på något sätt är reglerad i lagar och avtal. Som att man kanske lyssnar på musik medan man lagar mat, fixar med något annat eller bara vilar sej och plötsligt inser att just den här låten skulle passa så himla bra till en grupp eller en övning. Den tiden då det utan förvarning dyker upp en idé, en rörelsefras eller en form till en övning i huvudet och man bara måste skriva ner den för att inte glömma bort den - även om man är och firar sin pappas 60-årsdag. Ja, var tar egentligen arbetstiden slut och fritiden vid? Det kan vara svårt att veta.

För övrigt betyder 1080 x 45 min per läsår 27 x 45 min i veckan, om man har 40 veckors läsår (som Kulturskolan) eller 32 x 45 min i veckan, om man har 30 veckors läsår (som studieförbunden). Det innebär 27 eller 32 barngrupper eller hälften så många ungdoms- och vuxengrupper i veckan. I varje grupp går kanske 15 elever, vilket innebär att man kan träffa uppåt 500 elever i veckan, om man har otur. Då försvåras genast bedömningsarbetet en aning.

Inte så att jag klagar. Det är mitt bästa jobb! Men det är inte så att jag chillar hela dagarna och dansar lite på kvällarna. Inte alls, faktiskt.

Läs också:

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

När jobb och fritid flyter ihop

Hur mycket en danslärare undervisar

Hipp hurra för alla lärare!

Idag är det tydligen Världslärardagen. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men man kan ju alltid ägna den åt att säga sända hyllningar till alla lärare, som man vanligen kanske glömmer bort eller tar för givna. Det vill jag göra. Till er, som tog mej på allvar, lyssnade, stöttade och utmanade mej, vill jag säga:

Bilden har jag lånat från lenahaga.blogg.se. Jag tyckte den liknade mej.

Gå upp i vikt

En läsare, som upplever sej som för smal, frågade hur jag gjorde för att gå upp i vikt. Innan jag svarar vill jag trycka på att antalet kilo man väger inte är ett mått på vare sej hälsa eller skönhet. Det finns ingen idealvikt. Även BMI* är ett trubbigt verktyg för att bedöma en persons hälsotillstånd. Muskler väger mer än fett och börjar man styrketräna kan det hända att man går upp i vikt samtidigt som man ser smalare ut. En person med mycket stor muskelmassa kan ha samma BMI som en person med stor fettmassa och därmed bedömas som överviktig, om man enbart ser till siffrorna. En person med medelhögt BMI får inte nödvändigtvis hela sitt näringsbehov tillgodosett och kan ha en obalans mellan fett- och muskelmassa. Man måste alltså se till fler faktorer än vikt och/eller BMI, när man bedömer sin egen eller någon annans hälsa.

I mitt personliga fall ser jag viktökning och viktminskning som indikatorer på om jag får i mej tillräckligt med energi. Går jag ner i vikt under en period är det ett tecken på att jag gör av med mer energi än jag fyller på med. Går jag istället upp i vikt tyder det på det motsatta. Personer, som upplever sej ha svårt att gå upp i vikt, äter ofta för lite eller för energisnål mat. Det kan man uttyda ur undersökningar, där folk äter mer än deras hunger kräver. Vill man gå upp i vikt tror jag att det första man måste försöka ta reda på varför man är mager eller vad det är som hindrar en från att öka.

När jag rasade i vikt berodde det till stor del på att jag hade dåligt näringsupptag. Jag kunde alltså äta mycket utan att kunna tillgodogöra mej näringen eller energin. Dessutom genomgick jag en ganska stor operation och läkningen därefter krävde mycket energi, som jag alltså inte hade. En homeopat diagnosticerade mej med candida albicans** och föreslog en diet bestående av fisk, ägg och ett urval av grönsaker. Det var inte jättekul, men fungerade väldigt bra. Jag höll dieten i fem månader, extremt strikt i början, men sedan mer och mer löst. Efter de fem månaderna kände jag att min kropp tog bättre hand om den mat jag stoppade i mej, jag var inte längre konstant hungrig, jag kände mej starkare och det var lättare att avgöra vad jag verkligen var sugen på.

Jag gick upp en del i vikt, men fortfarande inte tillräckligt, tyckte jag själv. Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt förmodligen åt för lite. Jag gjorde en ungefärlig beräkning av min energiförbrukning på Uppladdningen.nu och kom fram till cirka 2500 kcal per dag. Efter en del googlande hittade jag några veckomenyer för ett intag på just den mängden energi. När jag började följa dem insåg jag att det var mycket mer mat än jag brukade äta. Ganska ofta kunde jag inte äta upp allt, som stod på menyn, men jag åt i alla fall mer än vanligt och gick upp till en kroppsstorlek, som jag känner mej bekväm med. Nu tycker jag är stadig, stark, pigg och snygg, men jag måste fortfarande anstränga mej för att få i mej all energi jag behöver.

*BMI = Body Mass Index mäter förhållandet mellan längd och vikt.

**En svamp, som finns naturligt i tarmen, men som kan växa för mycket och ta över, ofta på grund av stora intag av socker, jäst och vitt mjöl.

Extrem pointe (översträckta fötter)

Överrörliga leder över lag är utseendeidealet inom balett och fötterna är inget undantag. För att komma upp på tåspets behöver man mer rörlighet än vad de flesta människor har. Även på halvtå skapas en längre och mer harmonisk linje i benen, om man kommer högt upp, det kan jag gå med på. Dock har strävan efter rörliga fötter gått till överdrift - precis som så många andra ideal. Många dansare direkt misshandlar sina fötter, för att uppnå den långa båge, som dansarfoten förväntas utgöra. De flesta är inte nöjda förrän de kan sitta på golvet med raka ben och pointa fötterna, så tårna nuddar golvet. Därför säger jag er nu: Det är inget eftersträvansvärt!

Tillräckligt rörlig fot.
Bild från bendandmend.com.au

En viss rörlighet krävs som sagt för att möjliggöra dans på tå och för att skapa långa linjer, men extrem rörlighet ökar alltid skaderisken. Ju rörligare en led är desto mer styrka behövs för att kontrollera leden. En väldigt rörlig fot är alltså ofta instabil på samma sätt som överrörliga knän, ryggar och armbågar. Att gå upp på tå på en översträckt fot lägger dessutom mycket stor belastning på ovansidan av foten. Ledkapslar och ligament riskerar att överansträngas, när tyngdpunkten hamnar framför tårna istället för rakt ner genom tårna till golvet. Dessutom blir det svårt att hålla balansen. Man riskerar att falla framåt och/eller vricka fötterna.

Så hur mycket rörlighet behöver man? Tillräckligt mycket för att kunna skapa en rak linje genom benet och foten. Ett enkelt test att göra är att sitta på golvet med raka ben. Se på dej själv från sidan i en spegel eller ta ett kort på dej själv från sidan. Om du på fotot kan rita en rak linje från mitten av knäet (i höjdled sett från sidan) till lilltåleden har du tillräckligt rörliga fötter för att komma upp på tå. Om lilltåleden är ovanför linjen behöver du träna upp din rörlighet lite mer, innan du försöker börja med tåspetsteknik. Om lilltåleden är nedanför linjen är det ett tecken på att du har överrörliga fötter och istället behöver fokusera på styrketräning och att hitta en bra placering av foten.