Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.