Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?
Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.
Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.
Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.
Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).
Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.
2 kommentarer:
Det jag tycker är sorgligt är att våldet så ofta också måste vara en del i pojkars/mäns vänskapsrelationer för att skapa distans. Det går inte bara att kramas, man måste dunka av ryggen på varandra. Hellre "skojbråka" än att omsorgsfullt beröra.
Vore väldigt intressant att höra om du har några tankar på hur det här kan brytas på sikt - behovet av att pojkar/män måste använda våld för att accepteras som just män. Räcker det att göra det vi båda gör; att släcka bränder genom att säga ifrån vid pågående taskigheter eller behövs något mer?
(Å andra sidan, om alla de som idag suckar "Ja, se pojkar" med ett lätt skimmer i blick faktiskt istället sagt ifrån, så hade det kanske räckt. Hm.)
Det är en väldigt intressant aspekt, det där att man måste lägga till lite våld, för att beröringen inte ska bli för intim. Jag tycker mej dock ha sett en förändring på den punkten, när det gäller tonårskillar, vilket jag har skrivit om tidigare. Kanske skriver jag om det igen. Mina exempel är egentligen för få för att jag ska kunna säga att en förändring verkligen har skett, men jag ser en trend som skiljer sej från hur det var för 10-15 år sedan, när jag själv var tonåring. Men jag tror det behövs mycket mer än att säga ifrån, när man ser en våldsam situation. När den situationen har uppstått har det ju redan gått för långt. Målet måste ju vara en helt våldsfri tillvaro för alla - oavsett ålder och kön.
Skicka en kommentar