I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två
dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den
representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning.
Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån
även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med
gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det
är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan.
Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.
I dansskolan förväntas eleverna vara disciplinerade, stå
på sin plats, göra som undervisaren säger, vara tysta. Det finns ofta en
klädkod som är antingen tvingande eller normerande. Eleverna förväntas vara
beredda att satsa mycket på dansen, vara engagerade utan att undervisaren engagerar
dem, utstå allt möjligt för att de får dansa, göra dansen till sitt liv. Många
undervisare kräver att eleverna gör uppgifter hemma, som till exempel styrke-,
rörlighets- och konditionsträning.
Trots att dansskolans kultur i det här fallet stämmer ganska
väl med den allmänna skolkulturen – var och en på sin plats, vänta på sin tur,
läxor – är det som om dans i skolan istället försöker bryta med skolans normer.
Utgångspunkten för dansskapandet är lek. Även om eleverna i vissa fall har
bestämda platser vid samlingarna i början och slutet av lektionerna utförs
många övningar huller om buller och när barnen ska stå på led blir det vanligen
den ordning som det blir. Det finns ingen klädkod. På många ställen är det inte
ens självklart att barnen byter om till träningskläder. Hemuppgifter är mycket
ovanligt.
Precis som på många andra områden tror jag att det i det här fallet skulle vara bra att smälta ihop dansskolan med dans i skolan lite grann. Lite mer lek i dansskolan och lite mer disciplin i dans i skolan skulle förmodligen förbättra båda situationerna. Syftet med dans i skolan bör inte vara att eleverna ska få en paus i den vanliga skoldisciplinen, utan att de ska få kunskap om och i dans. Det är inte fel att ställa krav på till exempel elevernas klädsel i ett sådant fall. Det viktigaste är inte att de alltid tycker det känns lätt, kul och lustfyllt att komma till dansen, utan att de får uppleva tillfredsställelsen i att utvecklas kroppsligt och konstnärligt. Å andra sidan bör undervisaren i dansskolan komma ihåg att eleverna kommer till dansen på sin fritid och att det är onödigt att fullständigt kväva den lust som fick dem att gå dit från början. Lek är en förträfflig utgångspunkt för skapande, som med fördel kan användas även i dansskolan. Disciplin kan aldrig vara ett självändamål. Även i dansskolan bör eleverna få utveckla sin konstnärlighet.
1 kommentar:
Tänk om alla hade samma filosofi som du, saknar din lekfullhet på våra balettlektioner. Nu har jag slutat - efterträdarna lekte inte balett med oss, danslusten försvann... Saknar den - och dig!
/Marie i Växjö
Skicka en kommentar