Elin har ordet

Jag läste just ett så fint inlägg på min kollega Elins blogg, där hon beskriver vilket bra jobb vi har. Tack Elin! Bilden, som hon har låtit illustrera inlägget, tycker jag också är helt underbar. Den kommer från vår lärarfotografering i augusti med temat Tusen och en natt. Det fina med bilden är att den visar hur det egentligen oftast är. Det folk ser av vårt jobb är oftast föreställningarna, fixade, färdiga, polerade, perfekta (i bästa fall). Sådan är också bilden som togs strax efter den i Elins inlägg och som har satts upp på väggen på jobbet. Men mesta tiden vi jobbar är det så där lite stökigt och rörigt, lite bekymrade ansikten och att försöka få alla att stå på rätt plats.

Dag 20 - Den här månaden

Idag har jag jobbat med den koreografi jag ska bidra med till två av mina kollegors projektarbete, en föreställning som ska visas på deras skola i mars. Koreografin, som har bearbetats på idéstadiet ganska länge, fick idag sin första fysiska form. Det var väldigt spännande och mina dansare förstod mina intentioner mycket snabbare och gestaltade dem mycket bättre än jag hade vågat hoppats. Vi blev nästan klara på bara ett par timmar! Vi ska förstås träffas och jobba en gång till och hela föreställningen ska repas några gånger till innan månaden är slut. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer bli och är glad att jag får vara med och se föreställningen växa fram - dessutom utan att behöva vara lärare och bedöma, lämna synpunkter, sätta betyg. Här deltar jag som konstnär och kan betrakta processen både inifrån och utifrån. Lyx!

Två prova-på-dagar med Växjö Fria Gymnasium står på också på menyn. Egentligen är det meningen att intresserade nior ska få möjlighet att vara med på de nuvarande elevernas vanliga lektioner under de två dagarna, men eftersom vi inte har några elever än får vi köra med enbart niorna. Det är bara att hoppas att tillräckligt många dyker upp.

Ytterligare en höjdpunkt är Kulturnatten 29/1. On Stage kommer uppträda och jag ska hålla i en massa prova-på-lektioner. Jazz 55+, Lyrisk jazz, Balett, Modern/nutida dans...

Och så börjar de vanliga lektionerna 31/1. Då måste jag ha en plan för alla mina 14 grupper och helst ha börjat på alla gruppers koreografier till uppvisningen i maj. Så mellan alla prova-på, kulturnätter och föreställningsrepetitioner ska jag planera, planera, planera och koreografera, koreografera, koreografera...

Ge oss lite fler koreger

Jag läste på Metabolism om Monicas upptäckter på ne.se. Bland annat hade hon hittat ordet koreg, som tydligen i det antika Grekland var en förmögen medborgare, som hade ålagts att bekosta ett körframträdande eller en teaterföreställning. Är det nåt vi kan återinföra? tänkte jag. Det känns som det går lite i alliansens anda. När skatterna för de rika sänks och vi har en kulturminister som hellre vill vara underhållningsminister och när allt från förskolor och äldreboenden till vårdcentraler och apotek privatiseras tror jag det skulle funka fint att så där lite i smyg återinföra koregin. "Ok, du är rik. Du ska inte behöva betala skatt, men istället måste du åta dej att bekosta en föreställning, konsert eller utställning." Det blir ett sätt att privatisera kulturen utan att låta publiken ta hela smällen. Och på nåt sätt känns det kanske lite mindre socialistiskt och lite mer frivilligt för koregerna själva. Lite mer som sponsring: "Nötknäpparen presenteras av Antonia Ax:son Johnson!" Lite mer som välgörenhet: "Tack snälla Cristina Stenbeck för att du gjorde det möjligt för oss att sätta upp Cats!" Lite mer USA, helt enkelt.

Dag 18 - Din bästa födelsedag

Återigen - hur ska jag kunna välja en enda? En bra var när jag fyllde 26. Då var Lynn Simonson i Stockholm och höll workshop. En hel dag av dans och yoga med Lynn och på kvällen Sundbybrergssushi tillsammans med en märklig blandning vänner, några som var med på workshopen och några som inte var det. Alla födelsedagar borde egentligen följa det mönstret.

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.