Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Jag höll en gratis prova-på-lektion i balett för åldersgruppen 9-12 år. När de som skulle vara med hade kommit in i salen stod en flicka i 10-årsåldern kvar utanför. "Vill du prova balett?" frågade jag, men innan flickan hann svara sa hennes mamma: "Vi tycker hon är för tjock för balett." Jag blev ganska ställd, men försökte säga med den käcka rösten att man inte kan vara för tjock för balett. Balett är ju för alla! Mamman och mormorn, som också var med, framhärdade dock. För att jag skulle förstå läget lutade sej mamman förtroligt mot mej och sa med en blinkning: "Hon är väldigt förtjust i mat." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag kom på var att titta rakt på barnet, övers vars huvud hela samtalet hittills hade förts, och säga: "Det är jag med. Visst är det härligt med god mat?" Den stackars flickan nickade kanske lite, men såg i övrigt ut som om hon ville sjunka genom jorden.

Utan att ha lyckats övertyga mamman och mormorn om att låta barnet prova balett (det var ju gratis och de hängde ändå utanför, så det fanns inga andra argument än att flickan var för tjock) var jag tvungen att gå in till de andra barnen och hålla min lektion. Jag har aldrig mer träffat flickan, men jag tänker ofta på henne. Går hon runt och tror att hon är för tjock för balett?

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Sylvie Guillem anses ha en ideal dansarkropp.
Från kladerirorelse.wordpress.com

I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.

Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org

Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.

Mia Michaels anses tjock i dansvärlden.
Från nerdfighters.ning.com

Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.

Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.

Yogalek

Visst känns det som om saker liksom kommer i sjok? Just nu är det ett leksjok som sveper ner över mej. Igår var jag och yogade för en lärare som jag aldrig gått för tidigare. Det visade sej vara en väldigt lekfull lärare med förkärlek för bildspråk. Istället för att bara säga namnet på den asana (kroppsposition) vi skulle inta sa han saker som: "Och så breder vi ut våra stora vingar och flyger ut över havet!" Eller: "Och så blir vi den där lilla yogagubben igen!" Jag kunde inte låta bli att le och jag slogs av tanken: Vi leker yoga! Och jag tillät mej själv att leka yoga. För första gången kanske någonsin hade jag kul i yogasalen.

Behöver jag säga att det var ett helt underbart pass?

Lek = skapande = lek

Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"

Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan?  Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.

Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)