Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.