Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.