"När jag surfar in på startsidan möts jag av tolv bantningsrelaterade artiklar och annonser. Bara en av dem illustreras av en bild på en man, trots att övervikt är vanligast bland äldre män. Knappt var femte kvinna under 30 år är överviktig eller fet - ändå riktas majoriteten av bantningsreklam till dem."Samma dag har Jacob Gudiol reflekterat kring en helt annan artikel, How dieting makes some fatter: from a perspective of human body constitution autoregulation på sin blogg Träna styrka!:
"Som de flesta säkert redan känner till brukar det i regel bara vara viktnedgång under de första månaderna hos deltagarna [i bantningsstudier] och därefter går de flesta sakta upp igen. 30-65% väger lika mycket efter ett år som de vägde när studien började och inom fem år har nästan alla gått tillbaka till minst sin ursprungliga vikt. Jag skriver minst då uppemot en tredjedel av deltagarna i den här typen av studie faktiskt väger mer efter uppföljningen än de gjorde när studien började."Vidare kan man läsa att viktuppgången beror på att kroppen, i den mån det är möjligt, själv reglerar att muskelmassan hålls stabil. Medan överviktiga personer har mycket fett att ta av när de bantar gör normalviktiga istället av med sin muskelmassa. När de börjar äta igen fortsätter kroppen att be om mer mat tills den har återfått muskelmassan. På vägen dit ökar ofta bantarens fettmassa till mer än innan bantningen, eftersom det går snabbare att lägga på sej fett än att bygga upp muskler.
På internationella kvinnodagen skrev jag om vad smalhetsen får för konsekvenser på demokratin och framför allt kvinnors möjlighet att delta i den. När jag nu har läst båda dessa artiklar samma dag kan jag inte låta bli att tänka att det är en medveten strategi från patriarkatets sida. Som Thérèse skriver riktar sej den mesta bantningspropagandan till unga kvinnor, som är den grupp med minst behov av att gå ner i vikt. När dessa kvinnor försöker banta blir resultatet ofta det som Jacob skriver - att deras fettmassa ökar på grund av att kroppen försöker ta hand om sej själv. Kvinnorna försöker ofta banta igen, kanske med ännu strängare metoder - och kanske lägger de då på sej ännu mer fett samtidigt som de förlorar muskelmassa och blir svagare. Inte heller hjärnan fungerar särskilt bra, om den inte får den näring den behöver. Då blir det lätt att fastna i en evig bantningscykel med ständiga ned- och uppgångar med slitage på kroppen och fixering i tankarna, eller i någon annan typ av ätstörning, där man kanske inte äter alls eller kräks upp det man har ätit. De patriarkala krafterna vet detta, men de har inget intresse av starka kvinnor, som riktar sin energi utåt istället för inåt. Om vi slutade vilja förändra oss själva hela tiden skulle vi kanske förändra världen istället - och ingen vet ju hur det skulle kunna sluta! Och inte skulle det gå att tjäna så mycket pengar på oss heller.
Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar