Kravlös dans kan ge tonårstjejer bättre hälsa

Förra veckan publicerade den amerikanska tidskriften JAMA en artikel av Anna Dunberg, doktorand vid Örebro Universitet, som i en studie kommit fram till att dansträning kan minska stress och press hos unga tjejer. 112 flickor deltog i studien. De led av psykosomatiska problem eller lättare depression. Dunberg är sjukgymnast och danspedagog och erbjöd drygt hälften av flickorna dansundervisning två gånger i veckan i åtta månader. Den andra hälften utgjorde kontrollgrupp. Resultaten lät inte vänta på sej.

Det här är väldigt intressant, tycker jag (förstås). Dansterapi har funnits länge, men i det här fallet verkar det snarare handla om ganska traditionell dansundervisning med jazz och afrikansk dans som grund samt stort fokus på det egna skapandet. Kravlöshet är nyckeln till de positiva resultaten, säger Dunberg till svt och det tycker jag verkar helt rimligt. Det väcker tankar hos mej om den dansundervisning jag själv jobbar med och som bedrivs på mängder av skolor och studieförbund. Kan vi ge våra elever en sådan fristad, som tjejerna i studien talar om? Mår de bättre eller sämre av att delta i våra lektioner? Inte all undervisning upplevs som kravlös och stärkande, det kan nog vilken dansare som helst intyga. Samtidigt, om man inte ställer några krav, hur blir det då med utvecklingen i själva dansandet? Kan eleverna utvecklas som dansare och som levande, mående varelser samtidigt? Hur hittar vi balansen där? Och det utan att tappa bort syftet med dansundervisningen...

Jag hoppas få höra mycket om det här framöver. Fler studier! Mer forskning om dans, undervisning, hälsa och kreativitet! Mer, mer, mer!

Läs också:

Dans ger unga tjejer bättre psykisk hälsa på Forskning.se

Kravlös dans får stressade tonårsflickor att må bättre på svt.se (där finns också ett intressant videoinslag, där man kan se korta klipp av själva dansundervisningen)

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.

Lukaspsykologen om dansterapi (igen)

Lukaspsykologen har skrivit ännu ett intressant inlägg om dansterapi. Inlägget består av en intervju med dansterapeuten Monika Thelin, som berättar om sina tankar kring och sitt arbete med dansterapi. Läs här!

Läs också Lukaspsykologens förra inlägg om dansterapi.

Dans gör oss glada!

Idag har jag läst ett inlägg på Lukaspsykologen, som beskriver ur ett vetenskapligt perspektiv vad som händer i kroppen och sinnet när vi dansar. Mycket glädjande läsning! Läs här!