Nostalgi, del 1: 100 Dancers

För snart fem år sedan deltog jag i ett konvent med namnet 100 Dancers. I själva verket var vi 95 dansare, ett tiotal musiker och en handfull ny-media-konstnärer, som under nio dagar utforskade olika scores*, först inne på Skolen for modern dans och sedan på olika offentliga platser i Köpenhamn. Det var ett gigantiskt projekt med mat, sovplatser, cyklar och trygghetsgrupper för alla deltagare. Det hela var mycket välorganiserat.

Trots alla intressanta danslabb, med till exempel smärta, slow motion eller flocking som teman, är det jag minns allra tydligast att jag höll morgonyoga för de deltagare som inte var dansare och hur de njöt av att få sträcka på sej utan att behöva jämföra sej med alla superviga varelser samt att Christian och jag monterade upp vår interaktiva ljudinstallation CCTV music på flera olika ställen i Köpenhamn. Det var kul både för oss, de andra dansarna och förbipasserande shoppare.

Läs också:

Ett självporträtt

Ett ögonblick från 100 Dancers

100 Dancers i Köpenhamn

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

------------------

*Ramar för improvisation

Tre anledningar till att jag dansar

1. Jag har alltid gjort det. Det bara kommer en massa rörelser som min kropp vill göra, för att uttrycka en känsla, för att utforska en möjlighet eller bara för att den får lust.

2. Jag tycker om att använda kroppen. Det finns många sätt att göra det såklart, men för mej är dans (särskilt modern/nutida dans och improvisation) det mest tillfredsställande sättet jag upptäckt hittills. Att dansa är inte funktionellt. Det är lek – och jag tycker om att leka.

Från 100 Dancers i Köpenhamn 2011.
Foto: Christian Björklund

3. Känslor föder rörelser, men rörelser föder också känslor. När jag dansar upplever jag saker som jag aldrig annars upplever. Jag får kontakt med andra människor, med musik, med ett rum, med mej själv eller med Gud. Jag känner de andra människorna, musiken, rummet och mej själv. Jag känner Gud. Det är stora saker.

Läs också:

Kontaktimprovisation

Dag 1 – Presentera dej

Karneval är inte så lätt som man kan tro

Idag var jag med om någonting märkligt. Storgatan fyller 25 år och firas med en ”gatufest” som bland annat omfattade ett danståg som skulle gå genom stan mitt på dagen. Min arbetsplats var inbjuden att delta tillsammans med andra organisationer. Dansskolor och –föreningar, trodde jag, men det visade sej att de flesta som var med i tåget inte ens var danselever. Det bidrog förmodligen till att det inte blev mycket av ett danståg – i princip ingen dansade. Inte så konstigt kanske i en stad som helt saknar karnevalskultur och med ungdomar som inte har någon som helst erfarenhet av att dansa på allmän plats. Det är nämligen svårt att improvisera dans och särskilt när folk tittar på. Improviserad dans i det offentliga rummet är därför en komplicerad sak, oavsett om det är i form av karnevalståg eller med mer konstnärliga ambitioner.

The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

Citatet ovan är hämtat från Gabriel Widings blogginlägg om 100 Dancers. Det han skriver handlar om en grupp professionella och semiprofessionella dansare, som har jobbat tillsammans i flera dagar med att förbereda sina offentliga improvisationer. Alla närvarande hade ett speciellt intresse för dans i det offentliga rummet och förhållandevis stor erfarenhet därav. Ändå var det svårt. De flesta människor jag träffat på – åtminstone i Sverige – som inte är dansare blir dessutom extremt generade bara de tänker på att dansa inför folk. Då är det inte så lätt att shejka loss på Storgatan bara så där en lördagsförmiddag.

Fysisk ordlek

Det var inte bara jag och min bästa vän som pysslade med interaktiva installationer under 100 Dancers. Där fanns också tre finska programmerare, Helsinki New Media Locomotive, som jobbade med kinectstyrda visualiseringar. Deras installation heter Play With Words och ser ut så här:

Play with Words - performance @ 100 Dancers festival from Lauri Kainulainen on Vimeo.

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Varje score* borde ha en uttalad intention. Det är lätt att ta för givet att intentionen är självklar för alla, men funderar man lite kan det hända att den inte ens är klar för en själv. Varför vill jag göra det här? Vad vill jag ge till publiken eller platsen? Vad vill jag berätta? Jag tror att det är viktigare att ha intentionen klar för sej än att komma ihåg scoret utantill. Kunskap om intentionen är också meningsskapande. Vår intention är att skildra smärta. Eller vår intention är att provocera gemene man. Ok. Då vet jag varför jag och 100 andra plötsligt trycker oss mot en vägg. Att placera ett konstverk i det offentliga rummet skulle kanske kunna vara en acceptabel intention i sej, men att bara vara arty är det inte. Åtminstone är det inte tillräckligt för att bli intressant för mej. All konst i det offentliga rummet måste placeras där med respekt. Respekt för platsen. Respekt för de människor som vistas där.

*Ram för improvisation.

100 Dancers i Köpenhamn

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.

Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok

Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

Ett ögonblick från 100 Dancers

Orsaken till att det är paus i både Överträningsserien och nästan allt övrigt bloggande ser ut så här.
Extra pluspoäng till den som kan hitta mej i högen.

Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet: