Det är inte antalet som räknas

Det påpekas ofta hur få som söker lärarutbildningen nuförtiden. Att inte fler söker ses som tecken på att läraryrket anses oattraktivt och utbildningen dålig. Fler sökande verkar leda till att de som kommer ut i andra änden av utbildningen skulle vara bättre lärare. Jag känner igen det från dansvärlden. Där ses ofta antalet sökande som en indikation på hur bra utbildningen är och hur bra avgångsstudenterna är. Men är det verkligen så?

Ok, jag fattar logiken. Om många söker en utbildning blir urvalet större och chanserna ökar att de som kommer in har högre betyg från gymnasiet eller dansar bättre eller vad nu kriterierna är för att komma in på utbildningen. Men sannolikhet var aldrig min starkaste gren i matten i skolan. För att förklara mitt sätt att tänka vill jag berätta följande anekdot: 

Vi hade matteprov, jag minns inte i vilket skolår. En av frågorna på provet var ställd ungefär så här: ”I kulpåsen ligger 4 röda kulor, 3 gula, 2 gröna och 1 blå. Hur stor är chansen att Lisa får tag i en röd kula, om hon stoppar ner handen i påsen?” Mitt svar löd ungefär så här: ”Det beror på i vilken ordning kulorna har lagts ner i påsen och hur mycket den har skakats om. Ifall de röda kulorna ligger överst är chansen större än om de ligger underst.”

Jag behöver väl knappast påpeka att det var fel svar. Det är inte så sannolikhetslära fungerar – men erkänn att jag hade rätt. I verkligheten finns det fler faktorer som spelar in än enbart antalet. Än så länge är det fler sökande till lärarutbildningen än det finns platser. Om vi tillåter oss att frångå det rådande paradigmet att alla som söker till utbildningen är stolpskott kan det väl knappast finnas ett problem så länge platserna fylls? Ponera att det lilla antalet som söker är de som allra helst vill bli lärare, de som är allra bäst lämpade och de som kommer göra det allra bästa jobbet ute i skolan. Ok, jag vet att det inte är så, men det skulle kunna vara så. Om vi sedan tänker oss att lärarutbildningen faktiskt är bra och att studenterna lär sej en massa om att vara lärare, skulle de då inte kunna vara riktigt bra, när de får ut sin examen, även om de var rätt så fumliga på sin första vfu?

Dans- och Cirkushögskolan (DOCH) i Stockholm har varje år ett par hundra sökande till sin danspedagogutbildning (hur många de har till sin nya lärarutbildning vet jag inte). Jag tror ungefär 20 kommer in. Jag kom inte in där, eftersom jag hade ”för svag teknik och inte tillräcklig utstrålning”. Däremot kom jag in på Lärarprogrammet inriktning dans i Piteå. Dit sökte ca 45 personer första året. Vi var 13 som kom in. Många tog (och tar dessvärre fortfarande) för givet att de som gått på DOCH skulle vara bättre bara för att enbart en tiondel av de sökande kommer in där, men jag skulle vilja påstå att vi som avslutat utbildningen i Piteå har bevisat att det inte är så. De som söker dit är nämligen i de flesta fall mycket intresserade, sugna, viljestarka och originella. Utbildningen är dessutom mycket bra och skapar duktiga lärare.

Så vad är min poäng? Jo, att om den ensamma blå kulan har lagts ner i påsen allra sist är chansen mycket större att man får tag i den, när man sticker ner handen. Om enbart de som verkligen vill bli lärare söker till lärarutbildningen gör det inget om de är nästan lika få som utbildningsplatserna. Dessutom är det ju inte hur bra man är när man kommer in, utan hur bra man är när man kommer ut, som räknas.