Och lägst status av allt har fritidspedagogiken

Rangordningen av skolans olika kunskapsområden blir allt tydligare. Man hade kanske kunnat hoppas på en utveckling i motsatt riktning, men utbildningsministern styr skolan obönhörligt bakåt. Estetiska ämnen och modersmål är inte så viktiga, det har vi fått klart för oss, men ännu längre ner på stegen finner vi fritidshemmet. "Fritidspedagoger är inte lärare," säger Jan Björklund till Lärarnas Tidning. Må så vara. Före 2001 var inte fritidspedagog en lärarexamen. Men att påstå att deras kompetens därför inte är viktig är en annan sak. Björklund formulerar sej visserligen inte så, men han säger: "Tanken är att vi i framtiden inte ska ha personer som bara är fritidspedagoger."* I slutet av 00-talet, när det började utredas hur lärarutbildningen skulle förändras, var det alla lärare som gått den förra lärarutbildningen som skulle vidareutbilda sej. Det kravet har som tur är försvunnit, men finns tydligen kvar för fritidspedagoger. "Jag tycker det är eftersträvansvärt att de som har en äldre fritidspedagogexamen vidareutbildar sig och läser in något eller några ämnen," säger Björklund. "Då blir de grundlärare. Vill man inte det och vill vara kvar i fritidspedagogrollen blir man inte legitimerad. Men vidareutbildar man sig ökar anställningsbarheten påtagligt. /.../ Regeringen kommer att underlätta för fritidspedagoger och motsvarande som har en inriktning enbart mot fritidshem.** Genom Lärarlyftet 2 ska de kunna studera ett eller två praktiska eller estetiska ämnen för att bli behöriga som lärare i likhet med grundlärare med inriktning mot fritidshem."

Ja, jisses. Låt dem inte läsa ett teoretiskt ämne! Hur skulle det se ut? En fritidspedagog som undervisar i no- eller so-ämnen? Näe, där går faktiskt gränsen. Fritidspedagogerna ska plugga några år - i vissa fall kanske lika länge som de redan har pluggat för få sin nuvarande kompetens - men de måste ändå hållas kvar där nere på statusstegen bland estet- och idrottslärare. Det är ju sånt de ändå kan, eller hur?

Ok, jag blir sarkastisk. Det är svårt att låta bli. Det jag verkligen undrar är: Vart tog det fritida lärandet vägen? Det informella lärandet? Det som fritidspedagogerna är experter på? För det är en viktig kompetens som inga andra lärare har (utom möjligen förskollärarna); att guida barnen i det informella lärandet, att hjälpa dem vidare och låta dem växa i sin egen takt. Men precis som utbildningsdepartementet verkar tro att danslärare bara sätter på musiken och låter barnen snurra runt i rummet verkar de tro att fritidspedagogerna i bästa fall plockar fram lite pussel åt barnen och sen sätter sej och tittar på när barnen leker.

*Min kursivering.

**"Motsvarande" måste ju betyda lärare utbildade efter 2001. Eller?

Läs också:

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

Ännu ett uttryck för regeringens snedvridna syn på kunskap och lärande

Från 2010-03-13

Att den sittande regeringen anser att viss kunskap är viktigare än annan är inget nytt. Att skolminister Jan Björklund tror att man lär sej mer och bättre om man sitter still än om man rör på sej är heller inget nytt. Att moderaternas skolpolitiske talesperson Mats Gerdau anser att politik inte bör bygga på forskning utan på ideologi har vi också fastslagit. Ändå upphör jag aldrig att förvånas - och förargas. För ungefär en månad sen kom propositionen om den nya lärarutbildningen. Sigbritt Frankes utredning - som var nog så illavarslande - har i proppen försämrats ytterligare. Utbildningsdepartementet har gjort en kovändning och ska ge lärarna ytligare ämneskunskaper istället för djupare. Och så förkortas utbildningen för lärare i fritidshem. När hörde ni senast talas om att en utbildning har förkortats?

Så här är det: Tidigare har det sagts att även lärare i fritidshem ska ha ämneskompetens. Nu vill regeringen begränsa den ämneskompetensen till att gälla praktiska och estetiska ämnen. Jamen dåså! Då behövs det ju nästan ingen utbildning alls! Eller? Själv har jag pluggat dans i tre år för att få behörighet att undervisa i det, men nog skulle man egentligen kunna bli kompetent i bild, musik, rytmik, textilslöjd, trä- och metallslöjd, drama, teknik, idrott OCH dans på halva tiden? Och att alla som jobbar med skolans tidigare år ska ha kompetens i läs- skriv- och matematikundervisning, den tanken har tydligen helt försvunnit. För om vi ska vara ärliga så är väl inte fritids så himla viktigt? Det är väl mest en avstjälpningsplats för föräldrar som inte vill ta hand om sina barn själva? Eller nähä, just det. Fritidshemmet är ju en pedagogisk verksamhet som lyder under skollagen och omfattas av Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94). Det kanske inte utbildningsdepartementet har tänkt på.