Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Juholts kulturpolitiska agenda - uppdaterad

Igår vaknade jag till ordentligt när Håkan Juholt uttalade sej i Kulturnytt. Sa han verkligen: "[Kultur] gör medborgarna aktivare. Det gör medborgarna mer kreativa. Det gör medborgarna mer granskande. Men också, det utrustar oss med vingar. Det får oss att växa som människor"? Efter tredje genomlyssningen kan jag konstatera att ja, det gjorde han. Och så berättade han om en flicka han träffat på kulturskolan i Botkyrka. Hon hade berättat för honom att hon älskade att dansa. Bara när hon dansade kände hon sej fri, kreativ, lycklig. Den möjligheten sa Juholt att han vill ge till alla människor. Och sen sa han det som verkligen fick mej att haja till: "Jag tror att människor som får växa på det sättet, att man får känna sej fria, att man får känna sej starka, att man får växa, att de lär sej mer i skolan, att de faktiskt till och med producerar mer på sin arbetsplats. Man blir friskare, man får färre sjukdagar, man mår bättre på jobbet. Därmed har det också med produktivitetstillväxt att göra. Men det är en bieffekt." Märk väl: produktivitetstillväxten är en bieffekt. Kulturupplevelsernas värde är inte instrumentellt. De har ett värde i sej, för att de får människor att växa och känna sej fria. Är det så att Håkan Juholt faktiskt har förstått? Jag tror nästan det. Han låter så ärlig när han säger det.

Jag ska inte citera hela intervjun, men vill uppmana er att lyssna på den [här]. Juholt säger det ena efter det andra som kan få en att tappa hakan - för att det är bra!

Lärarnas Nyheter skriver om satsningen på kultur- och musikskolan.
Läs också Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation.

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

Kulturskolan räknas inte - förstås

Ingen verkar ha tänkt på att estetlärare kanske också ska ha lärarlegitimation (LN). Har man lärarexamen men är anställd av kulturskolan kan man inte få legitimation, eftersom kulturskolan inte omfattas av skollagen. Kulturskolans verksamhet är frivillig, men i många kommuner lånar grund- och gymnasieskolor kulturskolans lärare och pedagoger till undervisning i estetiska ämnen. Det kan handla om dans i skolan för ettor likaväl som instrumentlektioner på gymnasiet. Det handlar alltså om utbildade lärare som undervisar i skolan. Ibland kanske man har hela sin tjänst i den obligatoriska skolan och/eller gymnasiet, men arbetsgivaren är en annan. Det gäller förresten inte bara lärare i kulturskolan. När jag var anställd av Folkuniversitetet köptes största delen av min tjänst av ett kommunalt gymnasium. Så även om man jobbar heltid i skolan är det inte säkert att man får legitimation. Varför har ingen tänkt på det? Kanske för att estetiska ämnen ändå inte riktigt räknas? Jag säger då det. Igen.

Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?

Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**

En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.

Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.

*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.

En annan skola är möjlig

Från 2009-12-17

Jag läser i årets sista nummer av Fotnoten:

"När barnen i Falkenberg går ut årskurs 2 har de haft rytmik, dans, drama och bild i skolan. En termin av varje. Det främjar lärandet i alla ämnen, skapar upplevelser och stimulerar både fantasin och känslolivet, förklarar Eva Kronwall, rytmiklärare på kulturskolan. Följ med henne en dag på jobbet!"

Och jag kan inte låta bli att fantisera:

"När barnen i Emköping går ut skolår 2 har de haft svenska, matematik, so och no i skolan. En termin av varje. Det främjar lärandet i alla ämnen, skapar upplevelser och stimulerar fantasin och det intellektuella tänkandet, förklarar Eskil Kronärtskocka, svensklärare på teoriskolan. Följ med honom en dag på jobbet!"

Och längre ner i artikeln:

"Väl framme på Vintageskolan springer han [Eskil] snabbt ner i 'sin' lokal på källarplanet och gör sig beredd att ta emot första klassen.
- Fritidshemmet håller till här annars. Det är en bra lokal, inget behöver plockas undan utan det är bara att köra igång. Så är det inte på alla skolor, säger han. /.../
- Jo, jag både känner dem och inte. Men jag möter 200 barn i veckan och då gäller det att ha lite tricks för att komma ihåg namnen och hitta möjligheter att få kontakt. /.../
I sex år har Eskil Kronärtskocka åkt runt till samtliga skolor i Emköpings kommun och haft svenska med eleverna i skolår 1 och 2. En lektion i veckan under en hel termin. Dessutom får eleverna en termin i vardera ämnet matematik, so och no med Eskils kollegor på teoriskolan.
- Det har blivit en naturlig del av skolvardagen, säger Eskil.
- Det är nog ganska unikt att som vi nå alla elever med de fyra teoretiska områdena. Det förstärker lärandet i alla skolämnen, men det viktigaste är att det ger en upplevelse, förstärker intellektet, ökar medvetandet och stimulerar fantasin. Visst kan man bli bättre i musik av att hålla på med matte, men för att bli en harmonisk människa måste vi också räkna för räknandets skull.
Svenska är en pedagogisk metod att lära sig satsdelar, meningsbyggnad och rättstavning, förklarar Eskil, utan att behöva omsätta teorin i praktik. Praktiska kunskaper är onödiga på det här stadiet, anser han.
Klassens lärare är alltid med på svensklektionerna som aktiva deltagare - men det är Eskil som leder gruppen. Tanken är att läraren ska få upp ögonen för möjligheterna att använda en språkövning i sina lektioner i musik, rytmik eller dans.
- De är med för sin egen fortbildnings skull. Övningarna är på en basnivå så att de ska passa de flesta lärare, även dem som inte är vana att hålla i matematikstunder. Många övningar går bra att göra ute på gården eller på en gräsmatta.
Alla lärare får också svenskövningarna nedskrivna på papper och två gånger per termin har de samtal med Eskil och möjlighet att komma med synpunkter: Hur upplever de svenskan? Är det för många moment? Saknar de något? Vill de att Eskil ska ta upp något särskilt tema? /.../
När papprena samlats in och gruppen har sagt 'hej då' i kör pustar Eskil ut. Några minuters paus tills nästa klass kommer. Fyra grupper har han den här morgonen; det är ganska många. Som mest har han fem i sträck.
- Även sista gruppen har rätt till en glad och pigg lärare. Ibland säger barn att de 'hatar svenska', för att det är något nytt och man är osäker på vad som ska hända. Oftast räcker det att de får springa runt en stund så brukar de komma med sedan."