Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

Hur man blir danslärare - uppdaterad

Någon har hittat min blogg genom att googla frågan Hur kan jag bli danslärare? Förhoppningsvis tittar personen i fråga hit en gång till och då finns ett svar här.

Det finns flera vägar att gå. Om man vill bli lärare* rekommenderar jag att man läser lärarutbildningen inriktning dans vid Luleå Tekniska Universitet/Musikhögskolan i Piteå.** För att komma in där måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra ett intagningsprov. Innehållet i provet har ändrats sedan jag sökte 2003, men då prövades vi i klassisk balett, modern/nutida dans och jazz. Dessutom visade var och en ett solo på 3 min, höll en liten del av en lektion med en barngrupp och intervjuades. Utbildningen är utformad som lärarutbildningen i övrigt, vilket också ändras snart.

Om man inte nödvändigtvis vill bli lärare kan man till exempel gå danspedagogutbildningen vid Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. Det ger danspedagogexamen, vilket är en konstnärlig examen. För att komma in måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra intagningsprov. Jag vet inte exakt hur intagningsprovet går till numera, men när jag sökte gjordes provet i flera steg. I första steget prövades man i den huvudgenre man valt samt ytterligare en dansgenre. I andra steget prövades man i huvudgenren igen samt ytterligare två genrer och musikteori. I tredje steget prövades man i huvudgenren och fick hålla en del av en lektion med en grupp studenter samt intervjuades. Mellan varje steg gallrades några bort. Utbildningen är 3 år lång och innehåller dansträning, didaktik och olika dansrelaterade teoretiska ämnen.

Det finns också pedagogutbildningar i andra europeiska länder, till exempel vid Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn och Palucca Schule Dresden i Tyskland.

För den som inte kan eller vill lägga flera år på en högskoleutbildning finns ändå möjligheter att undervisa. Kristinehamns folkhögskola har en ettårig danshandledarutbildning. På Kulturamas danslinje kan man välja pedagogisk inriktning andra året. I andra länder kan finnas kortare kurser, där man fördjupar sej i en särskild teknik. Sådana kurser kan vara allt från några veckor till ett år långa och kräver oftast att man har goda förkunskaper i genren/tekniken.

Det finns faktiskt möjlighet att undervisa dans utan någon utbildning alls. För att bli cirkelledare i studieförbund krävs ingen formell utbildning. Det räcker med att var duktig i en viss typ av dans. Beroende på hur populär din genre är på orten kan du få många eller inte så många lektioner i veckan.

*Betyder att man blir behörig att undervisa i förskola, grundskola eller gymnasium.
**Jag har inte hört eller läst någonting om huruvida de får fortsatt examensrätt nu. Jag tror att även Karlstad Universitet och Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm har sökt examensrätt för lärare i dans, men de har inte haft det tidigare.




Uppdatering

Idag kan läsas på Lärarnas Nyheter att både Luleå Tekniska Universitet (LTU) och Dans- och Cirkushögskolan (DH) i Stockholm fått rätt att examinera gymnasielärare i dans. Det står ingenting om vem som ska undervisa dans i grundskolan eller kulturskolan. Dans är inget obligatoriskt ämne i grundskolan med dans i skolan-verksamheten finns i ca 100 kommuner och kan därmed ses som ganska utbredd. Lärarna/pedagogerna som undervisar är oftast anställda av kulturskolan, men ibland av den enskilda grundskolan. Kulturskolan omfattas inte av behörighetskravet och regeringen har tydligt uttalat att kulturskolans verksamhet i fortsättningen främst ska förläggas till elevernas fritid. Jag antar att det innebär att de som anställs av kulturskolan framöver ska ha danspedagogexamen (konstnärlig examen) och inte lärarexamen – bortsett från den lilla skara som har utbildats vid LTU, som hittills har haft dans i skolan som sin specialitet. Jag hoppas dock att det inte innebär att dans i skolan snart är ett minne blott.

Dag 22 - Något som upprör dej

Det upprör mej något alldeles kolossalt att kulturyttringar och estetik har så låg status i skolan. Jag läste just Olle Holmbergs artikel Vad ska man med kulturen till i skolan? på Skola och samhälle. Holmberg skriver bland annat:

När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?

Och längre ner:

Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.

Det gör mej förbannad.

Lustfyllt och/eller tråkigt

Jag har skrivit om det förut (här, här, här och här). Förra veckan skrev Metabolism och Körling om det och då uppstod ett behov hos mej av att skriva om det igen. Det lustfyllda lärandet.* Ett ständigt återkommande tema. Körling skriver att vi har "målat in oss i ett förrädiskt hörn då vi talade om det lustfulla lärandet och glömde bort att lärande kräver insatser och mödosamt arbete." Det har vi sannerligen. Om lustfyllt är lika med lättsamt och friktionslöst, hur ska vi då kunna lära oss någonting över huvud taget? Hur ska vi kunna skapa någonting med mening? Körling anger två definitioner av ordet lust: känsla av tillfredsställelse och vilja att pröva. Mycket intressant. Jag har aldrig lagt märke till de definitionerna tidigare, men tillsammans tycker jag de beskriver vad min lust till dansen handlar om. Att vilja pröva. Jag vill pröva att dansa. Jag vill pröva att göra saker jag inte gjort förut. Jag vill utmana mej själv, testa, försöka. Jag vill pröva om jag kan bli en bättre dansare. Prövar man måste man, precis som Sir Ken Robinson säger i sitt fantastiska tal, vara beredd att misslyckas. Misslyckanden känns inte alltid så himla lustfyllda, men de är nödvändiga. De gör att vi utvecklas, växer. Att vilja pröva betyder för mej inte att testa en gång och sen aldrig mer. Det handlar om att pröva igen och igen och igen. Att göra sina tenduer varje dag för att testa hur en tendu känns idag, för att testa hur den tionde tendun känns eller den hundrade. Och sen kommer tillfredsställelsen. När fötterna blir starkare, när benen känns lättare och längre, när vristerna blir rörligare.

En del av mina elever vill inte göra tenduer varje lektion. De tycker det känns onödigt. Vissa skriver på sina utvärderingar att vi tränar för mycket teknik. Längre ner kan samma elever skriva att de vill bli fantastiska/grymma/jättebra/professionella dansare. Metabolism ogillar skolans paroll Vissa saker är tråkiga och de måste man lära sig ändå. Det gör jag med. Det handlar inte om det. Det handlar om att sätta upp ett mål och - med hjälp av sin lärare - ta sej dit. Vill du bli en fantastisk dansare? Var så god och gör dina tenduer.**

För skapande gäller samma sak som för tekniken. Man måste ta sej igenom processen, för att skapa något med mening i, något som betyder nåt för en, något man kan känna sej stolt över. Man måste vilja pröva - och vara beredd att köra fast och få kämpa lite eller mycket - för att nå en känsla av tillfredsställelse.

*För mej är skapa och lära i det här sammanhanget mer eller mindre synonymer. Processerna är ungefär desamma.
**Man måste förstås inte göra tenduer för att bli en fantastisk dansare inom alla genrer. Vissa genrer kräver tenduer, andra genrer kräver annat, men principen är densamma. Att nå målet kräver jobb. Körling citerar Sven-Eric Liedman: "För att nå backkrönet måste man betvinga motluten!"

Lärare på film

Göran Evedals krönika i dagens Godmorgon, världen! handlade om hur lärare framställs på film (lyssna här). Evedal hade utkristalliserat tre typer: den onda läraren, den goda läraren och den förnedrade läraren. Den onda läraren, som trycker ner eleverna, missbrukar sin makt och plågar dem som vågar låta bli att inrätta sej i ledet är förstås alltid upprörande medan den förnedrade läraren, som istället mobbas av eleverna, ger mej ont i magen. Så gräsligt det är att inte få kontakt med eleverna, att känna sej motarbetad och kanske till och med bli trakasserad. Om jag tänker på min egen skoltid kan jag inte minnas någon lärare i den onda kategorin, ingen som vi var rädd för eller kände oss kränkta av. Däremot minns jag lärare som blev utsatta för allt möjligt i elevernas totala brist på förståelse för att även lärare är människor. Jag minns till exempel när min hemkunskapslärare hade gjort en fruktsoppa och vi alla vägrade att smaka på den. Ibland får jag lust att skriva ett brev till henne och be om ursäkt för det så här 12 år senare. Mycket värre var det dock för vår (första) fysiklärare och vår fransklärare. Usch. Jag önskar att jag aldrig ska behöva vara med om det. Jag har dock varit med om, inte att bli trakasserad, men ändå motarbetad. En termin undervisade jag en grupp, som hela tiden ifrågasatte om jag hade nåt att komma med över huvud taget. Varje lektion var en kamp för att övertyga dem om att jag var värdig att vara deras lärare, att jag hade nåt att lära dem. Det gjorde förmodligen att jag aldrig hann lära dem nåt. Eller vågade, för deras misstro gjorde mej nästan lika osäker på min kompetens som de var.

Mycket mer inspirerande då att se filmer om den goda läraren. Ett av Evedals exempel är Michelle Pfeiffers roll Louanne Johnson i Dangerous Minds (1995), vilket gladde mej. En av de första uppgifterna vi fick på lärarutbildningen var att skriva en text om en lärare vi såg som en förebild. Jag skrev om just Louanne Johnson. Jag såg filmen långt innan jag bestämde mej för att bli lärare, men redan som tonåring blev jag djupt rörd av hennes kamp för eleverna. Hon bygger en personlig relation med dem, bjuder dem på mat, åker och hämtar dem när de skolkar, visar för dem precis hur viktiga de är, var och en. Nu inser jag att för att orka vara en sån lärare kan man inte ha någon egen familj eller något liv utanför jobbet över huvud taget. Men ändå, tänk vilken insats hon gör både för de enskilda eleverna och för samhället! Häromdagen såg jag Precious (2009), där en liknande lärare spelar en stor roll. Ms Rain (spelad av Paula Patton) kämpar med sina tonåriga elever, som redan är föräldrar men som inte kan läsa och hon är den första som försöker få Precious att inse att hon är värdefull och tillräckligt bra som hon är. Ms Rain är dessutom vacker som en ängel och får gestalta all den skönhet som aldrig har funnits i Precious liv tidigare. Och som åskådare måste man älska henne – förstås.

Men den goda läraren är ändå en kliché, precis som de två andra typerna Göran Evedal nämner. Även om det finns nästan sådana lärare i verkligheten också (min engelsklärare i 8:an och 9:an och vår andra fysiklärare till exempel) är det en av filmvärldens på commedia del’arte-vis återkommande karaktärer. Sällan får man se en lärare som inte passar in i någon av Evedals tre kategorier, men det finns åtminstone en. Jag tänker på Dan Dunne (spelad av Ryan Gosling) i Half Nelson (2006). I klassrumsscenerna ger Dan Dunne intryck av att vara en sympatisk lärare, inte på något sätt den rättvisans ängel som Ms Rain eller Louanne Johnson, men säkert omtyckt av eleverna. Samtidigt är han en rebell, som i strid med den rådande läroplanen undervisar eleverna om dualism (faktiskt handlar alla hans lektioner om det). Till skillnad från de flesta andra filmlärare är Dan Dunne inte bara lärare utan har ett privatliv också och det privatlivet är totalt kaos. Han har ett drogmissbruk som är helt utom kontroll, en före detta flickvän som han saknar och en kollega som han dejtar, men senare försöker våldta. När hans 13-åriga elev, som är lillasyster till hans langares bästa kompis, hittar honom totalt utslagen av crackrökning på skolans toalett börjar de bygga en skör och udda vänskap och kan på något sätt hjälpa varandra. Det tycker jag är ett spännande porträtt av en lärare.