Öppna dörrar

Magda the Karma Police skrev häromdagen om klassrumsdörrar, som kan vara öppna både bildligt och konkret. Det senare, att de fysiska dörrarna faktiskt står öppna, händer ganska sällan på mitt jobb, eftersom vi allihop spelar olika musik och skulle störa varandras lektioner mycket då (det räcker med att höra varandra genom väggen). Bildligt däremot är våra dörrar öppna på vid gavel. Vi hälsar på varandra hela tiden. Kanske kikar vi bara genom fönstret i dörren eller kommer in och tittar en stund. Kanske har någon en fråga eller lite information till någon annans grupp. Eller så bjuder vi in våra grannar och/eller de som råkar hänga i korridoren till en miniföreställning. Då visar vi sällan upp något färdigt eller storslaget, utan delar helt enkelt med oss av det vi håller på att jobba med just då. Work in progress så att säga. Ibland byter jag och mina kollegor grupper med varandra också. Omväxling förnöjer - både för lärare och elever.

"Hej, vad gör ni? Ska vi visa?"

Breaking 9-15 år tittar på Balett F/M 16+

Historien upprepar sej

Upprepar sej historien? frågade jag mej i september. Här är resultatet av den funderingen. Visserligen framfört på en scen med alldeles för lite plats (som så ofta) och filmat från sidan, men ändå.

Beröm

Ganska nyligen gick jag sista delen av min arbetsgivares internutbildning för cirkelledare. I det skriftliga materialet som hörde till kursen står: "Ledarens viktigaste uppgift är att vara undervisningsunderlättare och att berömma och acceptera sina kursdeltagare." Jag brukar bara berömma mina elever när de dansar bra. Det betyder förstås inte att jag väntar tills de är professionella dansare innan jag berömmer dem. Om de dansar bra eller inte avgörs av hur mycket jag vet att de kan. En nybörjare får därmed beröm för något en avancerad elev definitivt inte skulle få beröm för. Jag delar aldrig ut beröm, när eleverna presterar under sin förmåga.

En del andra lärare tycker att man ska berömma eleverna bara för att de är med. Så kan det förstås vara ibland. Har jag en elev som alltid vill sitta och titta istället för att dansa är det ju en stor prestation första gången hen är med och dansar. Men på mina lektioner måste eleverna prestera för att jag ska hojta: Bra!

Det har hänt att elever har påpekat det på sina utvärderingar. För en del elever verkar beröm vara en viktig motivationsfaktor. Det gör mej lite ledsen. Dansar de för att få beröm? För vems skull dansar de då? Och kan de uppleva och njuta av dansen till fullo i så fall?

För mej handlar mitt sparsamma förhållningssätt till beröm om ärlighet och om att inte missbruka orden. Om jag låter eleverna veta när de underpresterar vet de också att jag menar allvar när jag berömmer dem. Då vet de att de verkligen överträffade sej själva. Det måste ju vara mer motiverande än att få slentrianberöm hela tiden, tänker jag. En gång hade jag en balettlärare, som bara gav mej beröm en enda gång på en hel termin. Vad stolt jag var den kvällen - och flera veckor därefter. Det kanske man skulle kunna se som en anledning att slösa lite mer med berömmet, men då hade det inte betytt lika mycket.

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Prestationsprinsen har skrivit ett inlägg, som breddar och fördjupar det jag skrev häromdan. Han har också hittat inspirerande youtubeklipp med leksaksliknande träningsredskap i parker och pilatesbollar istället för stolar i skolan. Det han skriver får mej också att tänka på Ninnie Anderssons arbete med dansmatte. Det är en metod hon själv har utvecklat och jobbat med på en 6-9-skola i Stockholmsområdet. Enkelt kan man säga att det går ut på att fördjupa förståelsen för matematiska begrepp genom att gestalta dem med kroppen. Även om jag tycker att de estetiska ämnena ska finnas i skolan för sin egen skull och inte bara fungera som hjälpgummor för de teoretiska ämnena tycker jag ändå att dansmatte och liknande kan vara ett mycket bra komplement i skolan. Eller varför komplement förresten? Vem vågar testa att genomföra hela matematikundervisningen enligt Ninnies metod?

Dag 26 - Dina rädslor

Kommer eleverna tillbaka? Det är den ständiga oron i mitt jobb. Tyckte de att det var tillräckligt roligt, givande, inspirerande? Jag har skrivit om det tidigare här och här. Ett par veckor innan terminen börjar sätter det igång i magtrakten. Kommer någon anmäla sej? Med stigande panik inväntar jag mejlen med anmälningsstatistik från administrationen. Efter första lektionen är jag för det mesta övertygad om att ingen kommer komma tillbaka veckan efter, trots att erfarenheten säger mej att risken är ganska liten att det blir så. En bit in i terminen brukar oron lugna sej lite, om inte nån slutar. Då vaknar den igen. Och så kommer slutet av terminen. Återigen känner jag mej alldeles säker på att ingen kommer vilja återanmäla sej till nästa termin. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mej på förkrossande kritik, när jag plockar fram utvärderingarna.

Hittills har jag mestadels fått positiva utvärderingar. De flesta av mina grupper gick igång den här terminen, liksom de föregående. De flesta eleverna kommer på de flesta lektionerna. Jag undrar om oron någonsin går över.