I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.
 |
Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org |
Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av
So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.
Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter
Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.
Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.
1 kommentar:
Skicka en kommentar