Idag hade jag inte förberett mej i tillräckligt god tid. När jag åt lunch hade jag fortfarande bara en halv lektion planerad, när jag hade behövt en hel. Det skapade viss stress. Efter lunch ägnade jag en och en halv timme i salen, där jag pressade ur mej en så stor mängd koreograferat material att det skulle kunna fylla resten av lektionen. Den som har läst om mina kreativa processer
förut vet att det var en smärtsam eftermiddag för mej, men så är det i mitt jobb. Koreografi måste skapas, med eller utan inspiration. Till sist stoppade jag in en liten improvisationsövning i planeringen också, på ren intuition.
Saken var den att när vi väl var igång ville eleverna aldrig sluta med improvisationen. De ville testa igen och de hade idéer om hur vi kunde utveckla övningen vidare. Det slutade med att vi jobbade med improvisation i tre kvart, fast jag hade tänkt kanske
en kvart. Och det var förstås underbart. Eleverna blev nöjda. Jag blev inspirerad. Den smärtsamma eftermiddagen var som bortblåst.
Återigen blev jag påmind om det någon klok människa har sagt:
"Det blir sällan som man tänkt sej. Oftast blir det mycket bättre."
2 kommentarer:
Ja, det blev verkligen en intressant lektion av det hela. Allt ifrån en oerhört snabb uppvärmning, till motorikträning som skulle få pianister att bäva och sen den härliga improvisationsövningen! Vad jag vill komma fram till är att efter man hade lyckats känna de andras andning,i improvisationsövningen, så kände man också en viss trygghet där i bland alla de andra. Ett exempel på detta var när vi rörde oss i en enda stor grupp och jag råkade komma på avvägar. Att stå där med slutna ögon och inte ha en aning om var resten av din andning tog vägen kändes väldigt otäckt och ensamt, tills en arm plötsligt fångar upp dig och drar dig tillbaka in i tryggheten.
Märktes denna trygghet utifrån gruppen eller var det bara en tom rörelse styrd av andning?
// En danselev i Modern/Nutida Ö
Det märktes utifrån också! När ni andades tillsammans upplevde jag er som EN organism. Så fort ni tappade bort varandra blev ni individer igen. Mycket intressant att beskåda! Det var också en av anledningarna till att jag lät er hålla på så länge. Jag blev så fascinerad att jag inte ville avbryta.
Skicka en kommentar