Just nu lyssnar jag på ännu ett välgjort och givande program på P1 - Kropp&själ om skolidrott. Det påminner mej om något jag skrev i juli 2007:
På DN debatt idag finns en artikel undertecknad av inte mindre än 19 personer. Det är en blandning av elitidrottare, idrottsläkare, sjukgymnaster och idrottslärare. Dom vill uppmärksamma att så många barn lider av ohälsa pga övervikt. Enligt artikeln är det så många som var fjärde sjuåring i Sverige det handlar om. Därför kräver dom dagliga lektioner i idrott och hälsa för alla elever i både grundskolan och på gymnasiet.
Ett hälsofreak som jag fasar såklart över folks ohälsa och jag tycker det är sjukt att barn inte rör på sej mer. Deras kroppar är ju liksom gjorda för att just röra sej (det är förresten även vuxnas kroppar). Men när jag hörde talas om kravet i artikeln (ring p1 var som vanligt min första källa), var min första tanke: ”Å nej! Det får inte hända! Det kan dom bara inte utsätta barnen för!” På gymnasiet skrev jag en debattartikel i Lärarnas Tidning om hur jag upplevde skolidrotten. Den finns att läsa här.
Det finns redan en rekommendation att alla elever ska utöva 30 min fysisk aktivitet varje dag. Märk väl: fysisk aktivitet. Inte idrott. Därför har jag sammanställt en liten lista över fysiska aktiviteter, som saknar tävlingsmoment.
1. Dans. Ja, det måste ju helt enkelt ligga överst på listan. Det vore ett enkelt steg att införa Dans i skolan i alla kommuner. Eftersom det oftast är kulturskolan, dvs. en kommunal verksamhet, som bedriver dans i skolan, så handlar det ju egentligen bara om en omfördelning av pengar inom kommunen.
2. Lek. För det första så rör sej barn ofta en hel massa i sina egna spontana lekar (även om det nu tydligen har minskat drastiskt och artikelförfattarna skyller på dator- och tv-spel). För det andra så finns det mängder av roliga lekar, som innehåller en massa rörelse. Både idrottslärare och fritidspedagoger (som annars brukar va bra på den här sortens aktiviteter) har tyvärr ofta väldigt svårt att komma på lekar utan tävling, men det är bara att höra av sej, så ska jag lära ut så många nån mäktar med.
3. TV-spel. Jodå, det finns jätteroliga tv-spel, där man använder hela kroppen för att göra alla möjliga kul saker – allt från att spela maraccas via bowling till att färga folks hår. Ett exempel här, men notera att det även finns andra.
4. Trädgårds- och parkarbete. Det finns dom som definitivt inte gillar att springa omkring eller vifta med armarna eller imitera en fjäril. En bra grej skulle kunna vara att hjälpa kommunens parkarbetare eller fixa till skolgården så den blir fin.
5. Städning. Återigen en aktivitet med många fördelar. Barnen lär sej städa, lokalvårdarna på t.ex. skolan får hjälp och det blir rent och snyggt i kommunens lokaler.
6. Vaktmästeri. Jaja, se ovan. :)
7. Tai shi, yoga, pilates, ja t.o.m. aerobics. Avtal kan träffas mellan kommunen och ett lokalt gym, om ingen på skolan kan leda det. På gymnasiet kan det ofta finnas elever som kan hålla i undervisningen.
8. Ekobussen. Vi var ute med ekobussen en gång i grundskolan och en gång på gymnasiet. Traskade runt i skogen, tittade på olika sorters växter, jordmåner och insekter. Skulle man kunna göra mycket, mycket oftare.
9. Svamp- och bärplockning. Har anknytning till ovan.
10. Cykling till och från skolan.
11. Massage. Hur hälsosamt som helst och dessutom väldigt bra för relationerna mellan eleverna.
12. Klassutflykter innehållandes t.ex. paddling.
13. Klättra i träd.
14. Gå och bada. Då menar jag inte simma 800 m på tid, som vi gjorde på gymnasiet, utan verkligen bara gå och bada. Det funkar förstås inte så bra om man enbart ligger i bubbelpoolen, men i övrigt hur bra som helst.
15. Gående skolbussar. Jag läste om det i Lärarnas tidning och det är verkligen toksmart. "Bussarna" kommer från flera håll. Det barn, som bor längst bort på "linjen", börjar gå och hämtar upp nästa barn en bestämd tid. Sen hämtar dom nästa och nästa osv tills dom är framme vid skolan.
16. Hoppa hopprep.
17. Gå på stan. Man måste dock gå runt, inte bara sitta och fika.
18. Akrobatik och mim.
Men hur ska skolan kunna erbjuda alla dom här aktiviteterna? Det behöver dom inte. Jag har tänkt ut ett system. Eleverna har t.ex. en timme Idrott och hälsa och en timme Dans i skolan i veckan. Utöver det har dom frivilliga fysiska aktiviteter, som kan vara arrangerade av skolan men också av andra. Oavsett vad eleverna väljer att göra, ska det motsvara dom 5000 ”steg” som barnen tydligen missar varje dag (se faktarutan bredvid debattartikeln). Om man inte litar på att barnen fixar det här på egen hand, skulle dom kunna ha en ”rörelsebok”, där nån vuxen dom litar på får skriva på att dom har rört sej, t.ex. cyklat till skolan.
Visst är det smart? :)
2010-08-31
2010-08-30
Att göra färdigt
Häromdan repriserade jag ett inlägg, där jag nämner en elev jag hade en gång, som var en svan - inte bara en hel lektion utan en hel termin. Jag upplevde det som ganska problematiskt. Hon ville ju inte göra som jag gjorde eller som någon annan gjorde. Hon ville bara flyga runt i salen med sina enorma imaginära vingar. Jag beklagade mej för min eviga mentor, en äldre och betydligt mer erfaren lärare, som sa: "Men tänk så underbart att vara 5 år och vara en svan!" Och när jag tänkte lite på saken kom jag såklart fram till samma sak. Tänk så underbart att vara en svan. Och tänk alla olika rörelsekvaliteter en svan har! Att flaxa med jättevingar. Att sväva fram på uppåtvindar. Att böja och slingra den långa halsen. Att glida fram på vattnet. Att vagga bredbent fram på land. Och tänk att vara 5 år och få upptäcka alla sidor hos en svan. Tänk att få vila i sin svanlek tills man är klar med det.
På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."
Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.
På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."
Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.
Vikten av att ha rätt kläder
Idag kom Dance & Gym Shop på besök hos oss på jobbet för att sälja kläder och skor. Inte särskilt många elever dök upp för att handla. Under ett helt år har jag jobbat på att få dem att förstå att de ska ha "riktiga" danskläder, men det tar tid. Jag tror att eleverna upplever det ungefär som tjatet om att inte ha keps* i skolan och även jag själv ifrågasätter ibland min idoga strävan mot den perfekt klädda gruppen. Finns det verkligen inte viktigare saker att lägga tid och kraft på?
Jo, det finns det såklart, men det betyder inte att kläderna är oviktiga. Jonas från Dance & Gym Shop påpekade idag att han har lagt märke till att eleverna generellt presterar bättre på de skolor** som håller någorlunda på klädkoden. Intressant. Vad kan det bero på?
Jag tror så här: Ändamålsenliga kläder ger bra resultat. Det är lättare att gå i skogen i kängor än i klackskor. Det är lättare att simma i baddräkt än i pyjamas.*** Och det är lättare att bete sej artigt och belevat i långklänning/smoking än i en trasig t-shirt och ett par skitiga jeans. På samma sätt är det lättare att anpassa sitt rörelsemönster till en genre, om man har den kostym som hör till genren. Det är lättare att strama upp sej och sträcka lite till och lite till och lite till i dräkt och trikåer (eller åtminstone något tight). Ser man i spegeln att man ser ut som en ballerina är det lättare att dansa som en. Även det motsatta gäller. Det är lättare att känna tyngd och hitta gunget i säckiga mysbyxor och gympaskor än i leggings och strumpor. Ser man i spegeln att man ser ut som en hiphopare är det lättare att dansa som en.
Bilder härifrån och härifrån.
Jo, det finns det såklart, men det betyder inte att kläderna är oviktiga. Jonas från Dance & Gym Shop påpekade idag att han har lagt märke till att eleverna generellt presterar bättre på de skolor** som håller någorlunda på klädkoden. Intressant. Vad kan det bero på?
Jag tror så här: Ändamålsenliga kläder ger bra resultat. Det är lättare att gå i skogen i kängor än i klackskor. Det är lättare att simma i baddräkt än i pyjamas.*** Och det är lättare att bete sej artigt och belevat i långklänning/smoking än i en trasig t-shirt och ett par skitiga jeans. På samma sätt är det lättare att anpassa sitt rörelsemönster till en genre, om man har den kostym som hör till genren. Det är lättare att strama upp sej och sträcka lite till och lite till och lite till i dräkt och trikåer (eller åtminstone något tight). Ser man i spegeln att man ser ut som en ballerina är det lättare att dansa som en. Även det motsatta gäller. Det är lättare att känna tyngd och hitta gunget i säckiga mysbyxor och gympaskor än i leggings och strumpor. Ser man i spegeln att man ser ut som en hiphopare är det lättare att dansa som en.
I helgen ska jag förresten på bröllop. Klädkoden är "kavaj".
*Hos oss får de naturligtvis ha keps på lektionerna, om det ingår i genren. Min kollega, som undervisar i locking, tycker till och med det är bättre med keps än utan.
**Jag menar i det här fallet inte grundskolor, utan frivillig verksamhet.
***Jag vet, för vi fick simma i pyjamas en gång i skolan.
Bilder härifrån och härifrån.
2010-08-28
Danslek
Från 2009-02-06
Ett problem med danslektioner för 4- och 5-åringar är att de inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett annat problem är att jag inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett tredje problem är att jag inte fattar vitsen med att vara en svan hela lektionen.
Stora danskonstnärer har alltid gått sin egen väg. Isadora Duncan, Mary Wigman, Gret Palucca, Martha Graham, Doris Humphrey, Merce Cunningham. När jag läser i Duncans självbiografi My Life att hon sa åt sin balettlärare att hon tyckte det var "ugly and unnatural" att dansa på tå och att hon gick ut från lektionen för att aldrig mer komma tillbaka tycker jag det är helt underbart. När Palucca säger i en dokumentär att hon vägrade härma någon och bara ville dansa på sitt eget sätt tycker jag också att det är grymt. Men när mina elever beter sej på det sättet blir ju allt bara jobbigt.
Som jag skrev ovan förstår jag inte riktigt vitsen med att alla ska göra som jag, när de är 4 år. Jag vill att de ska hitta sina egna uttryck och sin egen kreativitet. Och varje barn måste dansa om det som känns meningsfullt för hen. Men om man flyger runt som en svan hela lektionen oavsett vad läraren och resten av gruppen gör är det ju inte heller någon vits med att vara på danslektion. Om inte jag kan tillföra något är ju alltihop meningslöst.
Hur hittar man balansen däremellan?
Ett problem med danslektioner för 4- och 5-åringar är att de inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett annat problem är att jag inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett tredje problem är att jag inte fattar vitsen med att vara en svan hela lektionen.
Stora danskonstnärer har alltid gått sin egen väg. Isadora Duncan, Mary Wigman, Gret Palucca, Martha Graham, Doris Humphrey, Merce Cunningham. När jag läser i Duncans självbiografi My Life att hon sa åt sin balettlärare att hon tyckte det var "ugly and unnatural" att dansa på tå och att hon gick ut från lektionen för att aldrig mer komma tillbaka tycker jag det är helt underbart. När Palucca säger i en dokumentär att hon vägrade härma någon och bara ville dansa på sitt eget sätt tycker jag också att det är grymt. Men när mina elever beter sej på det sättet blir ju allt bara jobbigt.
Som jag skrev ovan förstår jag inte riktigt vitsen med att alla ska göra som jag, när de är 4 år. Jag vill att de ska hitta sina egna uttryck och sin egen kreativitet. Och varje barn måste dansa om det som känns meningsfullt för hen. Men om man flyger runt som en svan hela lektionen oavsett vad läraren och resten av gruppen gör är det ju inte heller någon vits med att vara på danslektion. Om inte jag kan tillföra något är ju alltihop meningslöst.
Hur hittar man balansen däremellan?
2010-08-26
Inspiration
I förrgår hamnade jag ganska oförhappandes på en spa-anläggning i Thüringen. Det här spat har, vid sidan av några andra liknande anläggningar i Tyskland, något de kallar Liquid Sound System. Det innebär i praktiken högtalare under vattnet. Varje månad har de en Vollmondkonzerte (fullmånekonsert) och i tisdags spelade min vän Parmon ambient där. Tillsammans med tyska pensionärer och andra blandade människor flöt jag omkring i det 40-gradiga supersalta* vattnet med öronen under ytan. Musiken hördes även ovanför vattnet, men då i badhusmiljö med det lite märkliga eko det innebär. Med öronen under vattnet kunde jag glida in i min egen lilla värld. Slöt jag ögonen fick jag en känsla av att vara helt ensam i universum.
Jag önskar att mina elever fick uppleva något sådant någon gång.
*Vattnet i bassängerna kommer från en naturlig saltkälla. Enlig utsago är salthalten 30%, men de avsaltar vattnet till 5% salthalt innan det kommer i kontakt med badgästerna.
Jag önskar att mina elever fick uppleva något sådant någon gång.
*Vattnet i bassängerna kommer från en naturlig saltkälla. Enlig utsago är salthalten 30%, men de avsaltar vattnet till 5% salthalt innan det kommer i kontakt med badgästerna.
2010-08-20
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Jag fick två frågor från Mats: Hur påverkar ”frivilligheten” relationen lärare-elev? Finns det utrymme för förhandling om innehåll och metoder?
Det är ganska kluriga frågor och jag har funderat en del. Det kommer förmodligen behövas flera blogginlägg för att besvara dem och det här blir det första i raden.
Det första jag la märke till, när jag började undervisa hobbykurser för ett år sedan, var hur inställd jag var på att fostra eleverna och hur inställda de inte var på att bli fostrade. I skolan har läraren ett uttalat uppdrag att fostra eleverna. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshemmet, Lpo94, nämns ordet fostran fyra gånger. Till exempel sägs på sidan 9: "[Läraren skall] samarbeta med hemmen i elevernas fostran och därvid klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete." Så är det inte när man jobbar på ett studieförbund. Jag leder studiecirklar och eleverna är där för att studera cirkelns ämne, i mitt fall balett, jazz, modern/nutida dans eller yoga. Självklart krävs ett visst mått av fostran ändå. Ska man lära sej dansa ingår att lära sej en viss disciplin. Man måste lära sej att ta av sej klockor och smycken, spotta ut tuggummin och ta hand om sin kropp genom att värma upp, stretcha och äta ordentligt. Jag tycker också att jag bör bli arg när eleverna meddelar två dagar innan att de inte tänker vara med på uppvisningen och att jag ska diskutera vänskapsrelationer och könsroller med dem. Men när det blir för tydligt att jag fostrar dem, att det jag pratar om inte är direkt kopplat till just den koreografin eller övningen vi håller på med, protesterar eleverna på ett helt annat sätt än i grundskolan eller gymnasiet. Och de kan alltid hota med att sluta.
Det är den andra saken som gör mej ambivalent i min nuvarande position. Eleverna (eller deras föräldrar) är kunder och är kunder missnöjda går de till en konkurrent. Det är någonting jag har väldigt svårt att förhålla mej till. När jag undervisar i skolan är samhället min uppdragsgivare. Jag kan alltid peka på läroplan och kursplaner och säga: "Det här har samhället bestämt att ni (eller era barn) ska lära er!" I frivillig verksamhet är studieförbundet min uppdragsgivare, men det viktigaste för dem är att behålla sina kunder. Utan kunder ingen verksamhet. Utan verksamhet inget jobb till mej. Det gör att jag känner en större press både från arbetsgivaren, mej själv, elever och föräldrar att tillfredsställa elevernas (eller föräldrarnas) önskemål. Eleverna kommer till lektionen och förväntar sej att det ska vara roligt. Jag kommer till lektionen och vet att om eleverna inte tycker det är tillräckligt roligt finns risken att de slutar. Det gör att jag lever under ständig press att vara underhållande, använda musik eleverna gillar och tillhandahålla massor av koreograferat material. I värsta fall börjar jag fjäska.
De tillfällen då det här blir ett problem är förstås när mina övertygelser, kunskaper och ambitioner inte överensstämmer med det eleverna upplever som "roligt". Jag vägrar till exempel att använda viss musik, även om eleverna gillar den. Jag inkluderar alltid teknikträning i mina lektioner - eftersom eleverna betalar för att lära sej dansa och för att de ska kunna dansa utan att skada sej. Och så vidare. Då kan det hända att någon skriver på sin utvärdering, som en elev gjorde förra hösten: "Blir det inte roligare nästa termin slutar jag."
Nåväl, frivilligheten påverkar förstås inte bara relationen negativt. Ofta verkar eleverna till exempel känna en mindre distans till mej i den frivilliga verksamheten än i skolan. Många av mina elever är eller blir också mina kollegor, eftersom ambitiösa och högpresterande elever ofta får börja jobba timmar. På mitt jobb är jag den enda med formell utbildning. På så sätt suddas gränserna mellan elever och lärare ut, vilket leder till en familjär stämning. I vårt intresse för dansen har dessutom eleverna och jag ett gemensamt intresse. Jag har en kunskap som eleverna eftertraktar, som de har valt att ta del av trots att den inte tvingas på dem. Det gör att läraren i många fall blir en förebild och ibland idol. När mina 9-12-åringar skulle kröna en vårdrottning i sin koreografi på uppvisningen i våras kunde de till exempel inte föreställa sej att någon annan än jag skulle dansa rollen som drottningen.
Det är ganska kluriga frågor och jag har funderat en del. Det kommer förmodligen behövas flera blogginlägg för att besvara dem och det här blir det första i raden.
Det första jag la märke till, när jag började undervisa hobbykurser för ett år sedan, var hur inställd jag var på att fostra eleverna och hur inställda de inte var på att bli fostrade. I skolan har läraren ett uttalat uppdrag att fostra eleverna. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshemmet, Lpo94, nämns ordet fostran fyra gånger. Till exempel sägs på sidan 9: "[Läraren skall] samarbeta med hemmen i elevernas fostran och därvid klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete." Så är det inte när man jobbar på ett studieförbund. Jag leder studiecirklar och eleverna är där för att studera cirkelns ämne, i mitt fall balett, jazz, modern/nutida dans eller yoga. Självklart krävs ett visst mått av fostran ändå. Ska man lära sej dansa ingår att lära sej en viss disciplin. Man måste lära sej att ta av sej klockor och smycken, spotta ut tuggummin och ta hand om sin kropp genom att värma upp, stretcha och äta ordentligt. Jag tycker också att jag bör bli arg när eleverna meddelar två dagar innan att de inte tänker vara med på uppvisningen och att jag ska diskutera vänskapsrelationer och könsroller med dem. Men när det blir för tydligt att jag fostrar dem, att det jag pratar om inte är direkt kopplat till just den koreografin eller övningen vi håller på med, protesterar eleverna på ett helt annat sätt än i grundskolan eller gymnasiet. Och de kan alltid hota med att sluta.
Det är den andra saken som gör mej ambivalent i min nuvarande position. Eleverna (eller deras föräldrar) är kunder och är kunder missnöjda går de till en konkurrent. Det är någonting jag har väldigt svårt att förhålla mej till. När jag undervisar i skolan är samhället min uppdragsgivare. Jag kan alltid peka på läroplan och kursplaner och säga: "Det här har samhället bestämt att ni (eller era barn) ska lära er!" I frivillig verksamhet är studieförbundet min uppdragsgivare, men det viktigaste för dem är att behålla sina kunder. Utan kunder ingen verksamhet. Utan verksamhet inget jobb till mej. Det gör att jag känner en större press både från arbetsgivaren, mej själv, elever och föräldrar att tillfredsställa elevernas (eller föräldrarnas) önskemål. Eleverna kommer till lektionen och förväntar sej att det ska vara roligt. Jag kommer till lektionen och vet att om eleverna inte tycker det är tillräckligt roligt finns risken att de slutar. Det gör att jag lever under ständig press att vara underhållande, använda musik eleverna gillar och tillhandahålla massor av koreograferat material. I värsta fall börjar jag fjäska.
De tillfällen då det här blir ett problem är förstås när mina övertygelser, kunskaper och ambitioner inte överensstämmer med det eleverna upplever som "roligt". Jag vägrar till exempel att använda viss musik, även om eleverna gillar den. Jag inkluderar alltid teknikträning i mina lektioner - eftersom eleverna betalar för att lära sej dansa och för att de ska kunna dansa utan att skada sej. Och så vidare. Då kan det hända att någon skriver på sin utvärdering, som en elev gjorde förra hösten: "Blir det inte roligare nästa termin slutar jag."
Nåväl, frivilligheten påverkar förstås inte bara relationen negativt. Ofta verkar eleverna till exempel känna en mindre distans till mej i den frivilliga verksamheten än i skolan. Många av mina elever är eller blir också mina kollegor, eftersom ambitiösa och högpresterande elever ofta får börja jobba timmar. På mitt jobb är jag den enda med formell utbildning. På så sätt suddas gränserna mellan elever och lärare ut, vilket leder till en familjär stämning. I vårt intresse för dansen har dessutom eleverna och jag ett gemensamt intresse. Jag har en kunskap som eleverna eftertraktar, som de har valt att ta del av trots att den inte tvingas på dem. Det gör att läraren i många fall blir en förebild och ibland idol. När mina 9-12-åringar skulle kröna en vårdrottning i sin koreografi på uppvisningen i våras kunde de till exempel inte föreställa sej att någon annan än jag skulle dansa rollen som drottningen.
2010-08-18
Spets eller bas?
Utbildningsminister Jan Björklund vill inför "elitklasser" i grundskolans senare år. (AB, DN, LN, Expressen, SvD) Benämningen är förstås provocerande. Förra hösten handlade det om "elitgymnasier" och då skrev jag det här, så det är ingen mening med att upprepa vad jag tycker om ordet "elit". När man väl har kommit förbi det kan man börja fundera på vad det egentligen innebär.
I viss mån håller jag med Björklund. Det är tragiskt att gå genom hela grundskolan och vara helt understimulerad. Jag vet hur det är. För mej handlade det om svenska. Jag var grym på svenska. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började skolan och de nya saker jag faktiskt lärde mej på svensklektionerna fattade jag oftast på en gång. Hade jag plockat ut subjekt och predikat ur en mening kunde jag göra det ur alla andra meningar. Jag slapp dock för det mesta rulla tummarna när jag var klar med mina uppgifter. Istället fick jag läsa böcker. Det tyckte jag var helt ok, för jag har alltid gillat skönlitteratur. Men frågan är om inte tiden hade kunnat användas på något bättre sätt?
Att jag var ett snille på svenska språket betyder inte att jag var ett snille på allt. Verkligen inte! Det fanns många ämnen jag tyckte var ganska svåra och det fanns ett som var värre än alla andra. Idrott och hälsa. Jag känner igen mej så mycket i det Filippa Mannerheim skriver på Dagens Skola. Det kanske kan tyckas förvånande att en dansare hade så svårt för idrott, men dans och idrott är inte samma sak. Idrott innehåller till exempel bollar. Usch och fy. Jag hade knappt sett en boll innan jag började skolan. Det är sant. Mina föräldrar är helt ointresserade av bollsport. Men min upplevelse av skolidrotten var att en boll hux flux kastades ut i hopen av barn med uppmaningen: "Spela fotboll!" Jag antar att uppmaningen: "Skriv en berättelse!" innebar samma skräckupplevelse för en del av mina klasskompisar. De fick specialundervisning i svenska i liten grupp med en extra snäll lärare. Men fick jag den typen av särbehandling i idrotten? Nä.
Så här är det ju: Grundskolan är inte och ska inte vara någon spetsutbildning. Grundskolan ska vara en bas för framtida studier, deltagande i samhället och livet i allmänhet. Det är därför det heter grundskolan. Vi läser 17 olika ämnen, för att få en bred bas (även kallad allmänbildning). Vi skulle kunna ha det som i Storbritannien, där eleverna väljer 10 ämnen för sin grundskoleexamen (GCSE), men det har vi inte. Och det tycker jag är bra. Dock är det uppenbart att alla ämnen i grundskolan inte värderas lika högt. Är man dålig i svenska, engelska eller matte får man specialundervisning. Är man duktig i samma ämnen ska man i framtiden också få specialundervisning. Varför då? Jan Björklund är rädd att de duktiga eleverna ska behöva rulla tummarna, men det han inte inser är att alla inte kan rulla tummarna. Att rulla tummarna är svårt. Det kräver en ganska väl utvecklad finmotorik. Ni kan testa på vilken 3-åring som helst för att se att det stämmer.
Istället för att få elitundervisning i det man är bra på borde därför alla få specialundervisning i det de inte är så bra på. Man borde se grundskolan som den helhet den ska vara och se till att basen blir hel för alla. Jag hade lätt kunnat hoppa över 2 tredjedelar av mina svensklektioner och ändå klarat målen. På den överblivna tiden borde jag inte ha läst in gymnasiets svenskkurser, utan fått vara i en liten grupp med en extra snäll lärare och träna på att hantera en boll. Då hade jag, som vuxen, kanske vågat vara med och spela strutfotboll på jobbets kick-off. Jag hade kanske till och med lärt mej uppskatta bollsport så mycket att jag hade kunnat stå ut med att titta på en match på tv - för som en bekant sa angående att jag tycker det är tråkigt att titta på sport: "Det är bara för att du inte kan reglerna."
I viss mån håller jag med Björklund. Det är tragiskt att gå genom hela grundskolan och vara helt understimulerad. Jag vet hur det är. För mej handlade det om svenska. Jag var grym på svenska. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började skolan och de nya saker jag faktiskt lärde mej på svensklektionerna fattade jag oftast på en gång. Hade jag plockat ut subjekt och predikat ur en mening kunde jag göra det ur alla andra meningar. Jag slapp dock för det mesta rulla tummarna när jag var klar med mina uppgifter. Istället fick jag läsa böcker. Det tyckte jag var helt ok, för jag har alltid gillat skönlitteratur. Men frågan är om inte tiden hade kunnat användas på något bättre sätt?
Att jag var ett snille på svenska språket betyder inte att jag var ett snille på allt. Verkligen inte! Det fanns många ämnen jag tyckte var ganska svåra och det fanns ett som var värre än alla andra. Idrott och hälsa. Jag känner igen mej så mycket i det Filippa Mannerheim skriver på Dagens Skola. Det kanske kan tyckas förvånande att en dansare hade så svårt för idrott, men dans och idrott är inte samma sak. Idrott innehåller till exempel bollar. Usch och fy. Jag hade knappt sett en boll innan jag började skolan. Det är sant. Mina föräldrar är helt ointresserade av bollsport. Men min upplevelse av skolidrotten var att en boll hux flux kastades ut i hopen av barn med uppmaningen: "Spela fotboll!" Jag antar att uppmaningen: "Skriv en berättelse!" innebar samma skräckupplevelse för en del av mina klasskompisar. De fick specialundervisning i svenska i liten grupp med en extra snäll lärare. Men fick jag den typen av särbehandling i idrotten? Nä.
Så här är det ju: Grundskolan är inte och ska inte vara någon spetsutbildning. Grundskolan ska vara en bas för framtida studier, deltagande i samhället och livet i allmänhet. Det är därför det heter grundskolan. Vi läser 17 olika ämnen, för att få en bred bas (även kallad allmänbildning). Vi skulle kunna ha det som i Storbritannien, där eleverna väljer 10 ämnen för sin grundskoleexamen (GCSE), men det har vi inte. Och det tycker jag är bra. Dock är det uppenbart att alla ämnen i grundskolan inte värderas lika högt. Är man dålig i svenska, engelska eller matte får man specialundervisning. Är man duktig i samma ämnen ska man i framtiden också få specialundervisning. Varför då? Jan Björklund är rädd att de duktiga eleverna ska behöva rulla tummarna, men det han inte inser är att alla inte kan rulla tummarna. Att rulla tummarna är svårt. Det kräver en ganska väl utvecklad finmotorik. Ni kan testa på vilken 3-åring som helst för att se att det stämmer.
Istället för att få elitundervisning i det man är bra på borde därför alla få specialundervisning i det de inte är så bra på. Man borde se grundskolan som den helhet den ska vara och se till att basen blir hel för alla. Jag hade lätt kunnat hoppa över 2 tredjedelar av mina svensklektioner och ändå klarat målen. På den överblivna tiden borde jag inte ha läst in gymnasiets svenskkurser, utan fått vara i en liten grupp med en extra snäll lärare och träna på att hantera en boll. Då hade jag, som vuxen, kanske vågat vara med och spela strutfotboll på jobbets kick-off. Jag hade kanske till och med lärt mej uppskatta bollsport så mycket att jag hade kunnat stå ut med att titta på en match på tv - för som en bekant sa angående att jag tycker det är tråkigt att titta på sport: "Det är bara för att du inte kan reglerna."
2010-08-17
Frivillig verksamhet vs skolan III - Självbedömning
Från 2009-10-16
När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.
Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.
Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.
När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.
Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.
Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.
2010-08-16
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?
Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**
En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.
Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.
*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.
En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.
Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.
*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?
Att undervisa i frivillig verksamhet skiljer sej på många sätt från att undervisa i skolan. En skillnad är att man i skolan oftast vet hur många elever som kommer tillbaka nästa läsår. En årskull har gått ut, en ny kommer till. Några elever har kanske flyttat iväg och några har kanske flyttat hit. Det totala antalet är dock ungefär detsamma, eftersom ingen kan välja att inte komma.
I frivillig verksamhet kan man däremot aldrig vara säker. Idag har vi haft ett möte, där vi gick igenom vilka och hur många som har anmält sej till höstens kurser. Raggagrupperna, som var överfulla förra året, har vi svårt att få igång i år. I Bollywood däremot måste vi dubblera antalet lektioner mot hur vi hade planerat. Och i mina grupper, balett, jazz och modern/nutida, har vissa fallit bort som jag aldrig trodde skulle sluta.
Men har de slutat? Eller har de bara glömt att anmäla sej? Det vet man heller aldrig, så idag har jag sms:at alla som jag saknar på listorna, att jag hoppas att få återse dem nästnästa vecka. Jag hoppas de kommer!
I frivillig verksamhet kan man däremot aldrig vara säker. Idag har vi haft ett möte, där vi gick igenom vilka och hur många som har anmält sej till höstens kurser. Raggagrupperna, som var överfulla förra året, har vi svårt att få igång i år. I Bollywood däremot måste vi dubblera antalet lektioner mot hur vi hade planerat. Och i mina grupper, balett, jazz och modern/nutida, har vissa fallit bort som jag aldrig trodde skulle sluta.
Men har de slutat? Eller har de bara glömt att anmäla sej? Det vet man heller aldrig, så idag har jag sms:at alla som jag saknar på listorna, att jag hoppas att få återse dem nästnästa vecka. Jag hoppas de kommer!
2010-08-15
Ytterligare en skaparprocess
Igår skrev Elin om att hitta den rätta tonen i en koreografi. Det påminner mej om de inlägg jag skrev i juni om mina och andras skaparprocesser. Kanske är det så att skapande måste ta tid? Det blir i så fall ett ständigt problem i vårt yrke, där man hela tiden måste ha aktuellt material. Tur att vi har ganska mycket förtroendetid att skapa på.
2010-08-14
Vem pratar Jan Björklund om?
Jan Björklund vill tvinga föräldrar att sitta med i skolan, om deras barn missköter sej. (DN, 24.se, AB, SvD, GT, svtplay, svt) Vilka föräldrar tror han att han pratar om? Tror han att han pratar om pappan som ringde till min kollega och sa: "Min [8-åriga] son ska inte vara med på dansen. Bara så du vet om det." "Jaha," sa min kollega, "fast dans är ju ett obligatoriskt ämne precis som alla andra på den här skolan, så det kan inte du bestämma." Pappan gav sej inte. Hans son skulle inte vara med på dansen, för han skulle minsann inte bli bög. Min kollega gav sej inte heller. Det slutade med att hon fick hänvisa honom till rektor. Tror Jan Björklund att den 8-åriga pojken i fråga skulle sköta sej bättre på dansen om hans pappa satt med och tittade på?
Eller tror Björklund att han pratar om pappan till den 15-åriga pojken jag mötte på min sista vfu? Den här pojken var mycket intresserad av estetiska ämnen i allmänhet och musik och dans i synnerhet. Han hade känsla för musik, ett uttrycksfullt kroppsspråk och dessutom en analytisk förmåga. Tyvärr visade han sitt intresse väldigt sällan. Oftast satt han och stirrade i väggen eller på telefonen, eller så kom han inte alls på lektionerna. Varför? För att hans pappa inte tyckte att estetik var något pojken skulle ägna sej åt. Det var oviktigt och fjolligt. Den här pojken hörde definitivt till de "stökiga elever" Jan Björklund talar om, men att ta dit pappan hade varit en katastrof. Enda gångerna pojken koncentrerade sej, arbetade entusiastiskt och lät det där lilla ljuset lysa i sina ögon var när han glömde bort att tänka på sin pappa.
Så vem är det Janne pratar om egentligen?
Eller tror Björklund att han pratar om pappan till den 15-åriga pojken jag mötte på min sista vfu? Den här pojken var mycket intresserad av estetiska ämnen i allmänhet och musik och dans i synnerhet. Han hade känsla för musik, ett uttrycksfullt kroppsspråk och dessutom en analytisk förmåga. Tyvärr visade han sitt intresse väldigt sällan. Oftast satt han och stirrade i väggen eller på telefonen, eller så kom han inte alls på lektionerna. Varför? För att hans pappa inte tyckte att estetik var något pojken skulle ägna sej åt. Det var oviktigt och fjolligt. Den här pojken hörde definitivt till de "stökiga elever" Jan Björklund talar om, men att ta dit pappan hade varit en katastrof. Enda gångerna pojken koncentrerade sej, arbetade entusiastiskt och lät det där lilla ljuset lysa i sina ögon var när han glömde bort att tänka på sin pappa.
Så vem är det Janne pratar om egentligen?
2010-08-13
Sista dagen på Balettintensiven
Har man inte tränat på hela sommaren och sen plötsligt tränar 5 timmar om dagen i tre dagar blir kroppen lite chockad. Igår morse fick jag först ett sms: "Hej Emelie, jag har migrän. Kommer kanske på eftermiddagen." Ungefär en kvart senare fick jag nästa sms: "Hej. Jag är sjuk, så jag kommer inte idag." När de tre återstående dök upp visade det sej att även två av dem var lite krassliga. Det var alltså en synnerligen liten och medtagen grupp som kämpade sej igenom sista dagen på Balettintensiven, men de var tappra som alltid och på slutet skrev de idel positiva kommentarer på utvärderingen. Det slående var dock att alla önskade sej mer teknikträning och anatomi, så nästa år blir det kanske en lite torrare kurs. :)
I tisdags fick vi besök av Växjös sommarblogg, som tog fina bilder och skrev ett mycket bra reportage. Läs här!
I tisdags fick vi besök av Växjös sommarblogg, som tog fina bilder och skrev ett mycket bra reportage. Läs här!
2010-08-11
Att experimentera med balett
Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.
Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.
På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.
Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:
Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.
På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.
Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:
2010-08-09
Balettintensiv 2010, dag 1
Första dagen på jobbet idag och nu sitter jag här med ömmande vader. Det slår aldrig fel, särskilt inte om man börjar med balett. Den här veckan har vi för första gången Balettintensiv på Kulturama. Som vanligt före terminsstart var jag lite orolig. Jag har inte undervisat sedan slutet av maj och var inte helt säker på att jag skulle komma ihåg hur man gör. Det gjorde jag förstås. Och det var en fröjd att vara tillbaka på jobbet. Bara fem var anmälda till kursen, men min snälla chef lät mej hålla den ändå. Det är jag verkligen glad för, för de här fem förtjänar det verkligen! De ansträngde sej verkligen till max hela tiden och trots att de var så trötta att de föll ihop på golvet mot slutet reste de sej och dansade en gång till. Och en gång till. Då är det lätt att undervisa.
Vi började med en mjuk och långsam uppvärmning, för att sedan fortsätta med "medveten styrketräning", som jag kallar det. Jag ser ingen mening med att pumpa på i högt tempo och därmed bara bygga upp de redan stora musklerna. För det är det som händer, om man inte tänker på vad man gör. Kroppen låter alltid de starkaste musklerna jobba i första hand. För att stärka upp alla små muskler, som hjälper oss att få ett nyanserat rörelsemönster och som stabiliserar leder och torso behöver vi jobba långsamt och medvetet. På så sätt vävdes en hel del anatomi in också som en extra bonus.
Sedan hade vi teknikklass och vi hann förvånansvärt nog göra hela stången och nästan allt på golvet! Jag hade krånglat till några övningar lite för mycket och musiken passade inte alltid, så nu måste jag fixa lite till imorgon, men annars funkade det utmärkt. Vissa saker var lite svåra, men så ska det ju va! Det är lurigt att anpassa lektionen till elever på så olika nivå som de här, men eftersom de bara är fem hinner jag jobba lite med var och en också.
På eftermiddagen tränade vi in De små svanarnas dans från Svansjön. Den är fruktansvärt konditionskrävande, men eleverna kämpade. Den går också mycket, mycket snabbt och vi var tvungna att göra vissa saker i halva tempot, men det gjorde inget. Till slut såg det jättebra ut! För mej är det dock helt obegripligt hur ens proffs kan göra den i originaltempot - och så är det dessutom ofta unga balettelever som dansar den i föreställningar!
Till slut tog vi en lååååång stretch och avslappning. Imorgon kör vi igen! Får se hur mörbultade alla ser ut efter idag. Om alla har lika ont i vaderna som jag kommer det nog gnys och klagas en del...
Vi började med en mjuk och långsam uppvärmning, för att sedan fortsätta med "medveten styrketräning", som jag kallar det. Jag ser ingen mening med att pumpa på i högt tempo och därmed bara bygga upp de redan stora musklerna. För det är det som händer, om man inte tänker på vad man gör. Kroppen låter alltid de starkaste musklerna jobba i första hand. För att stärka upp alla små muskler, som hjälper oss att få ett nyanserat rörelsemönster och som stabiliserar leder och torso behöver vi jobba långsamt och medvetet. På så sätt vävdes en hel del anatomi in också som en extra bonus.
Sedan hade vi teknikklass och vi hann förvånansvärt nog göra hela stången och nästan allt på golvet! Jag hade krånglat till några övningar lite för mycket och musiken passade inte alltid, så nu måste jag fixa lite till imorgon, men annars funkade det utmärkt. Vissa saker var lite svåra, men så ska det ju va! Det är lurigt att anpassa lektionen till elever på så olika nivå som de här, men eftersom de bara är fem hinner jag jobba lite med var och en också.
På eftermiddagen tränade vi in De små svanarnas dans från Svansjön. Den är fruktansvärt konditionskrävande, men eleverna kämpade. Den går också mycket, mycket snabbt och vi var tvungna att göra vissa saker i halva tempot, men det gjorde inget. Till slut såg det jättebra ut! För mej är det dock helt obegripligt hur ens proffs kan göra den i originaltempot - och så är det dessutom ofta unga balettelever som dansar den i föreställningar!
Till slut tog vi en lååååång stretch och avslappning. Imorgon kör vi igen! Får se hur mörbultade alla ser ut efter idag. Om alla har lika ont i vaderna som jag kommer det nog gnys och klagas en del...
2010-08-08
Det handlar mer om kön än om religion
Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.
Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?
Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.
Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.
Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.
*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.
Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.
Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?
Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.
Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.
Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.
*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.
Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.
2010-08-01
Bristande förtroende för lärarna - igen
Återigen visar Folkpartiet - detta skolfrågeparti - bristande förtroende för lärarna. Det är ju märkligt, för vilka ska rösta på (fp) om inte lärarna? Som Heidi Avellan skriver i Sydsvenska Dagbladet den 3 juli:
"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."
Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.
Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg
Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.
Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.
*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.
"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."
Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.
Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg
Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.
Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.
*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)