Hos en danslärare 2011

2011 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Förra året avslutades med att jag försökte bli lite mer personlig på bloggen. Serien fortsatte i januari och faktiskt ännu längre, trots att den var tänkt att bara räcka i 30 dagar. Jag fortsatte också på sätt och vis den personliga linjen genom att berätta varför jag hoppade av inriktning svenska och framför allt om den period då jag övertränade samt vad det har lett till. Serien om överträning sträckte sej över 15 delar och skrevs framför allt i juli, då jag var ledig och hade chans att "dansa själv" som det kallas bland danslärare och pedagoger, men dessvärre kände av mina fysiska besvär mer än på hela resten av året. Serien kan också sägas vara en del av bloggens nya fokus på hälsa. Det är något jag varit intresserad av länge, men som har fått större plats i min undervisning såväl som mitt bloggande under det senaste året. Förutom överträningen har jag bland annat skrivit om nya lärdomar om att gå ner i spagat, att det inte går att stretcha utsidan av låret men att det finns andra saker att göra istället, de bästa yogaställningarna mot mensvärk, att träna dans hemma och menstruationens plats i träningsläran. I september skrev jag tre inlägg om prestationsångest och Thérèse inspirerade mej senare att fundera kring om vi hjälper eller stjälper unga tjejer genom vad vi säger till dem i all välmening. Några av inläggen om kropp och hälsa har blivit de mest lästa av mina besökare. Varje dag har minst en person, men ofta flera, hittat till min blogg genom att googla en fråga om hur man stretchar utsidan av låret. Det fascinerar mej att så många är intresserade av just det.

Foto: Charlene Pihl

Jag har förstås också skrivit mycket om undervisning och vad det innebär att vara danslärare. Jag har till exempel skrivit om beröm och korrigeringar, att flytta fokus från kroppen till föremål som till exempel balettskorna, att använda datorn för att öka de mänskliga kontakterna i klassrummet, om vad lärare kan vara beredda att göra för att hjälpa eleverna att nå målen, om ordning och kaos, om dansanalys och improvisation och till och med om språkundervisning. När Jan Björklund och senare Metta Fjelkner gjorde sina omdiskuterade uttalanden om katederundervisning var jag förstås tvungen att skriva något om det också. Till stor del handlade det om hur irrelevant begreppet kateder är i ett ämne som mitt. Trots att jag tidigare lovat att aldrig mer skriva om barndans har jag skrivit mer än någonsin om just det! Jag har skrivit om vad danslektioner för barn bör innehålla, hur man kan tänka när man planerar dem och jag har gett en hel rad tips på övningar man kan göra med små barn. Och detta trots att det har varit mitt första hela år utan en enda barngrupp! I övrigt har mina inlägg om yrket i första hand handlat om balans. Dels balansen mellan konstnärsskap och lärarskap och dels balansen mellan att ha världens bästa jobb och att ändå behöva vila, inspiration, cred och lön för att orka med det. Det har också handlat om kraven på multikompetens, att man till exempel både behöver kunna sy en tutu, föreläsa om upphovsrätt, tolka styrdokument och sätta betyg.

Det har varit ett år av skolreformer och den jag har skrivit mest om har helt klart varit lärarlegitimationen. Inläggen har i första hand handlat om vilka som får legitimation och vilka som inte får det, men också om reformen i allmänhet. Inläggen har genomgående haft en negativ ton, trots att jag från början var positiv till införandet av legitimation. Ju mer jag har lärt mej om reformen desto mer negativ har jag blivit. I övrigt har jag skrivit om elitsatsningar i grundskolan, elevdemokrati och vilket ansvar skolan har (eller inte har).

Jag gestaltar en gangsterdrottning i Martin Gallos koreografi.
Foto: Jonna Hovrell

Diskussioner kring kunskapssyn och de konstnärliga kunskapsområdenas plats i skolan har som vanligt tagit stor plats på bloggen. Det har både handlat om konst som metod i teoretiska ämnen och om de estetiska ämnenas egenvärde. I maj och juni skrev jag en del om Juholts uttalanden om kulturskolans och de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Det verkade vara den socialdemokratiske partiledarens käpphäst i början, men sen försvann det bakom hyresskandaler och förlåtelseturnéer. I augusti läste jag en tidningsartikel om cannabisbruk och skrev om den, så den handlade om konstnärliga uttryck kontra teori. Länken från artikeln ledde flera hundra nya läsare till bloggen, men inte många av dem verkar ha fastnat, eftersom besökarantalet snabbt dalade till ett 30-tal om dagen igen. Jag har också funderat runt om duktiga elever kan bli framgångsrika utanför skolan, vems ansvar det är om eleverna misslyckas, hur tanken inte kan delas in i ämnen utan att vi tvärtom lär av allt omkring oss och framför allt av varandra, om elitism, originalitet och talang.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag har sett. Kanske beror det på att jag inte har uppskattat det jag har sett. Årets bästa föreställning var '0'Märkt med Mariposa. Förutom den har jag bara skrivit om The Forsythe Company's nya stycke och Klungans föreställning Se oss flyga genom luften, varav jag gillade den senare men inte den förra. Jag har sett flera andra föreställningar, till exempel två nycirkusar och en finsk diskokavalkad, men inte lyckats få ner någon text om dem. Istället har jag skrivit en del om böcker, som gett mej nya perspektiv på dansens historia. Jag har också funderat kring dans som en tjejgrej två gånger. Den viktigaste boken handlade dock inte om danshistoria, utan om hur unga kvinnor med självskadebeteende remitteras till rättspsyk och vanvårdas där tills de är helt knäckta.

Jag dansar med Marco i Örestad, Köpenhamn, under 100 Dancers.
Foto: Christian Björklund

Då och då under året har jag skrivit om mitt skapande vid sidan av jobbet och ibland visat exempel. Teman och stilar har skiftat. Det har varit en tung koreografi i tystnad om självskadebeteende och ätstörningar, en flera år gammal balettinspirerad konstfilm av Svea Duwe, ett krälande självporträtt, en teatral antidans om hallucinationer och ett stycke lyrisk jazz om förlorad kärlek. I motsats till min vilja att visa upp sådant som blivit klart står min starka ovilja att prata om nya idéer. Just nya idéer var dock något som behandlades under sommarens stora evenemang 100 Dancers i Köpenhamn, där jag fick anledning att fundera kring intentioner och terapi kontra konst.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar på 2011. Mycket har hänt, mycket har tänkts och skrivits ner, mycket har också glömts bort eller kommit i skymundan. Nu stundar ett nytt år, delvis redan planerat men ändå med många hemligheter. Inför det nya året önskar jag mej - och er alla - hälsa och inspiration!

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se

Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT

När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

Smyckeskrin med ballerina sökes

Från kaxig.se

När jag var liten hade jag flera stycken, men nu finns de tyvärr inte kvar i min ägo längre. Därför är jag på desperat jakt efter ett sånt där smyckeskrin med en liten snurrande ballerina. Smyckeskrinet i sej är inte så viktigt, det är ballerinan jag är ute efter. Minst en av armarna ska vara lyft ovanför huvudet. Hur svårt kan det va? tänker ni - men då har ni ännu inte lagt märke till att i alla dylika smyckeskrin som verkar säljas nuförtiden har ballerinan armarna placerade i demi seconde. Vem tusan snurrar med armarna i demi seconde?! Förresten har man tur om det ens är en ballerina i lådan, när man lyfter på locket. Där kan lika gärna finnas en prinsessa, en fé, en blomma, en häst, en groda eller vilket annat djur som helst.

Om det är så att någon av mina läsare äger ett smyckeskrin av den typ jag efterfrågar - eller någon annan form av roterande liten ballerina - skulle jag vara djupt tacksam om vederbörande kunde tänka sej att skänka den till mej. Om ni inte vill ge bort era smyckeskrin skulle ni kanske kunna tänka er att låna ut dem istället? Jag kan dock inte lova att de kommer tillbaka i samma skick som jag fick dem. Ballerinan ska användas till ett konstprojekt och det kan hända att jag måste modifiera konstruktionen lite.

Skriv en kommentar om du har en ballerina du vill bli av med!

När jobb och fritid flyter ihop

Jag ska på hälsoundersökning på jobbet. Inför hälsoundersökningen har jag fått fylla i en lång enkät om min livsstil och mitt mående. Första frågan lyder: "Hur mycket anstränger du dig kroppsligt på fritiden?" Alternativen är Stillasittande fritid, Lätt motion, Måttlig motion och Hård träning. Det är en väldigt svår fråga för mej att svara på. Enkäten är uppenbarligen inte utformad för danslärare.

För det första: Det finns ingen fråga om hur mycket jag rör mej på jobbet. Eftersom jag är i rörelse mer eller mindre konstant på jobbet är det kanske inte ett så stort problem om jag rör mej lite mindre på fritiden.

För det andra: Vad är jobb och vad är fritid? Jag behöver träna en del för att klara mitt jobb. Även om jag har en ganska "stillasittande fritid" under terminerna tar jag varje chans att träna under de längre perioderna av undervisningsfri tid, när eleverna har lov. Men trots att jag förmodligen hade dansat så mycket jag kunde under min semester ifall jag hade haft ett annat jobb borde denna semesterträning nu kallas fortbildning. Så är det jobb eller fritid? Svårt att säga.

Sista sidan i enkäten handlar om psykosocial arbetsmiljö och stress. Där kommer frågan: "Hur ofta händer det att du inte kan koppla av tankarna från arbetet när du är ledig?"Sanningen är den att jag nästan helt har suddat ut gränserna mellan jobb och fritid. Hittills har det aldrig känts som ett problem, även om det kommer se illa ut i min hälsoenkät att jag svarat Varje dag. Sedan jag började jobba heltid tror jag inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på mina elever, hur jag ska utforma övningar eller hur schemat borde se ut nästa termin. Ibland känns det lite tråkigt att mitt jobb är mitt största intresse, men borde det egentligen inte ses som roligt? Kommer sjuksköterskan, som ska genomföra hälsoundersökningen, säga: "Det var ju inte så bra, det här, Emelie" eller: "Men vad roligt för dej att du trivs så bra med ditt jobb att du vill hålla på med det hela tiden!"? Det återstår att se.

Läs också Att göra sin hobby till ett jobb.

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?