Jag har en idé. Mer än så vill jag inte säga, eftersom jag är rädd att döda idén. Jag har vänner som vill diskutera sina idéer och projekt med alla som kan tänkas vara intresserade. Ju mer de pratar om sin idé desto mer växer den, desto mer levande blir den och desto större är sannolikheten att de kommer genomföra den. När de väl har satt igång att förverkliga idén fortsätter de att prata om arbetet. De berättar hur det går, var de har kört fast, vad de behöver fixa för att komma vidare och allt annat. Det är helt omöjligt för mej. För mina idéer är det nämligen helt tvärtom. Ju mer jag pratar om dem desto mer krymper de, desto mindre levande blir de och desto mindre är sannolikheten att jag kommer sätta dem i sjön. Det tror jag i alla fall. Eventuellt är det inte så, eftersom kanske 90% av mina idéer, som jag aldrig berättar om för någon ligger och samlar damm någonstans i mitt bakhuvud eller i en anteckningsbok - eller så glöms de bort helt. Kanske borde jag prata lite mer?
När det gäller min senaste idé kommer den dock förbli en hemlighet och därmed ett ensamarbete. Jag kommer att införskaffa det jag behöver själv och jag kommer att planera och genomföra arbetet själv. På slutet kommer en person jag litar på få vara med lite grann - men bara lite när allt nästan är klart. Det är så det är för mej. Jag bäddar in min lilla idé i bomull och gömmer den för världen. Bara någon gång då och då får en idé utvecklas till en process och så småningom till en produkt som får komma ut i ljuset.
Jag hoppas verkligen att den här senaste idén är en sådan.
Self portrait, som jag gjorde helt på egen hand.
1 kommentar:
Jag är nog ganska lik dig i det här avseendet. Möjligen att jag ibland delar en del av idén med någon, men det är oftast mer skräckfyllt än givande. Jag tror jag är rädd att mina idéer ska låta allt för pompösa, allt för storslagna, galna, omöjliga eller vansinniga för att vara genomförbara. Jag vill inte att någon annan ska kunna riva sönder mina idéer med förnuft eller förmaningar innan jag själv är redo att släppa taget. Ibland är det ju dessutom så att en idé som låter ogenomförbar (?) för någon, är fullt möjlig för någon annan. Därför sparar jag dem. Lite som en karamell. Jag bearbetar dem, arbetar på dem i smyg, skulpterar och formar, och först när jag är redo för sjösättning kan andra få bjudas in.
Hur eller hur så hoppas jag också att den idé du nu bär kommer att få se ljuset. Både för din och för omgivningens skull :-)
Skicka en kommentar