Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

För mycket idrott och för lite hälsa, enligt Skolinspektionen

Skolinspektionen har granskat idrottsundervisningen på 36 skolor (år 4-6) och funnit stora brister i undervisningen (SR, msn). Trots att det strider mot kursplanen betonas bollspel och lekar medan hälsa, friluftsliv och livsstilsfrågor kommer i skymundan. 36 skolor är ju inte så mycket, men förra året granskade Skolinspektionen 170 skolor (år 7-9) och kom då med exakt samma kritik. För mycket bollspel och för lite hälsa. Det intressanta är att det är precis samma sak, som jag själv kritiserade när jag gick på gymnasiet. För 12 år sedan skrev jag en debattartikel om just det, som Lärarnas Tidning publicerade.

På sätt och vis kan jag dock förstå idrottslärarna. De har samma problem att förhålla sej till som danslärare. Våra ämnen motiveras i mångt och mycket av den ökade barnfetman och trots att Idrott och hälsa ser ut som ett kunskapsämne i kursplanen omtalas det oftast som ett aktivitetsämne. Det tycks också vara det enda argumentet för mer idrott och hälsa i skolan: "Barnen måste ju rööööra på sej mera!" Som lärare i ett rörligt ämne känns det inte så lockande att ha teorilektion. Min lektion kanske är den enda chansen eleverna har att använda kroppen (i skolan) på hela veckan. Har vi teori missar de även det tillfället. Om de teoretiska ämnena rörde till sin undervisning lite mer skulle vi kanske inte känna den pressen, vilket jag skrev om häromdagen. Att de rörliga uppgifterna sedan är så ensidiga är ett annat problem, som jag inte kan se några ursäkter för.

När jag läser kursplanerna (gr, gy) för Idrott och hälsa har jag svårt att låta bli att tycka att det är det viktigaste ämnet i skolan. Att lära sej hantera sin kropp, förstå vad som påverkar den fysiska förmågan, analysera sin livsstil, förstå vad som påverkar det psykiska välbefinnandet, lära sej samarbeta och respektera andra samt utveckla en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen förmåga - är inte det förutsättningar för att leva? Och ändå talar man, som jag skrev ovan, om idrott och hälsa i termer som att barn behöver röra på sej. Och frågan är om inte också det egentligen bara är läpparnas bekännelse. Idrott och hälsa är, mej veterligt, det enda ämne som elever i grundskolan kan bli "befriade" från. Uttrycket i sej säger allt om idrottsämnets status i den svenska skolan.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kan inte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

ADHD kan vara ung ålder

Statistik från Socialstyrelsen visar att det är vanligare att barn, som är födda sent på året, får diagnosen ADHD än att barn, som är födda tidigt på året, får det. (SR, SVT, DN, LN, VB, NA) Jag ser det som ett tecken på hur våra förväntningar styr vår tolkning av människors beteende. Om en 1-åring plötsligt skriker rakt ut är det väl ingen som skulle förvånas eller börja mumla om DAMP, men om en 10-åring beter sej på samma sätt reagerar de flesta helt annorlunda. Även om åldersskillnaden inte är lika stor på dem som går i samma klass är i alla fall de i december födda ett helt år yngre än de som fyller år i januari.

Den brittiska koreografen Gillian Lynne var vild i skolan. Hennes lärare bad hennes mamma ta med henne till en läkare. Mamman följde rådet. Som tur var fick Gillian inte diagnosen ADHD. Läkaren tog med sej mamman ut ur rummet och lämnade Gillian kvar tillsammans med en radio, som spelade musik. Mamman och läkaren iakttog sedan Gillian genom ett sånt där spegelfönster. Så fort de hade lämnat rummet hoppade Gillian upp och började dansa till musiken, vilket bekräftade den misstanke läkaren hade haft redan från början: ”Mrs Lynne,” sa han, ”jag tror inte din dotter är sjuk. Jag tror att hon är en dansare. Ta henne till en dansskola.” Mamman följde också läkarens råd och Gillian har i vuxen ålder vittnat om hur fantastiskt hon tyckte att det var. Hela dansskolan var full av barn som hon – barn som inte kunde sitta still. Idag är Gillian miljonär tack vare royaltyn från musikalerna Cats och Phantom of the Opera, som hon koreograferade 1981 respektive 1986.

Gillian hade tur. En annan läkare hade kanske gett henne en psykiatrisk diagnos och ordinerat mediciner, som skulle lugna ner henne. Att få en diagnos leder nämligen inte bara till större förståelse för varför man inte kan sitta still, utan också till att man blir tilldelad narkotikaklassade läkemedel. Då känns det både mer hälsosamt och mycket roligare att dansa, tycker jag.

Jag menar inte att dans kan lösa alla skolans problem. Jag menar inte heller att barn, som har svårigheter inte ska få medicinsk hjälp. Jag menar bara att man måste fundera på vem som har problem med koncentrationssvårigheterna. Är det barnet eller är det de vuxna runt barnet? Om man drogar ner barn, för att de ska klara av att sitta still i skolan, är någonting allvarligt fel i det svenska skolsystemet. Jag ser två enkla lösningar:

1. Man kan få börja skolan lite senare.
2. Man kanske inte behöver sitta still riktigt så mycket som man gör i skolan.

Att skapa är att välja bort

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så börjar Bibelns skapelseberättelse. Dessförinnan fanns ingenting, utom Gud förstås. Gud hade kunnat skapa precis vad som helst, men valde att skapa jorden och allt som lever här. Varför? Ingen vet.

På samma sätt är det varje gång vi skapar en koreografi. Ingenting finns. Vi har alla möjligheter. Vi är förstås inte riktigt lika fria som Gud var i begynnelsen, eftersom vi har de fysiska lagarna att förhålla oss till, men bortsett från det är det tomt. Allt är möjligt.

Problemet är att alla möjligheter är lite för många. Det blir svårt att överblicka och svårt att se vilka möjligheter jag har. Jag måste välja bort. Man kan naturligtvis också säga att jag väljer en av alla möjligheter, men att välja en är att välja bort alla andra. Ibland ser jag inte en enda av alla möjligheterna, men ganska ofta ser jag flera. Det är då jag upptäcker att jag faktiskt måste välja bort alla utom en. Om jag försöker kombinera två eller flera idéer blir resultatet sällan särskilt bra.

När jag väl har valt idé står återigen oändligt med möjligheter till buds. Jag har alla rörelser och kvaliteter att välja på för att gestalta min idé. Och samma sak gäller när jag väljer rörelser, som när jag väljer idé. Jag väljer bort mängder av möjliga rörelser till förmån för några få.

Extra tydligt blir det när jag gör film. Till film skapar man alltid för mycket material. Sist hade jag 28 minuter filmat material, av vilka jag var tvungen att välja bort 27. Det var då jag insåg att skapande i själva verket inte innebär att producera koreografi, utan att välja bort oändligt med potentiellt material, bara för att jag har fäst mej vid en droppe i havet. Vilken är den bästa droppen?

PS. Det dröjer ett par månader till innan den omnämnda filmen kommer publiceras på internet. Håll utkik på min youtubekanal!