Utbildningsdepartementet fortsätter att gå vilse i sin egen argumentation

Det är inte enbart i frågan om lärarlegitimation, som regeringen - om än ett steg i taget - backar. Den här veckan har vi även fått veta att de elever som bedöms enligt det nya betygssystemet (A-F, sedan ht 2011) kommer att söka till högskolan i en egen kvotgrupp. Det innebär att de alltså inte kommer att konkurrera om utbildningsplatserna med sökande som fått betyg enligt det gamla systemet (MVG-IG). Anledningen? Jo, att det är svårare att få A än det var att få MVG. Kraven är högre, vilket leder till att de yngre eleverna missgynnas i jämförelse med de äldre.

Jag kan bara säga ursäkta, men var det inte det som var meningen? En av poängerna med att införa ett nytt betygssystem var väl just att kraven skulle höjas, att differentieringen skulle bli större, att de som var riktigt duktiga skulle få cred för det? Eller är mina minnen helt förvrängda? Nu lakas ju liksom den idén ur lite. Eller? Det verkar som om man ännu en gång har blivit överraskad av något, som borde varit lätt att förutse. Förtroendet sjunker ytterligare.

Media: LN, SvD, SVT, SR

Regeringen backar ytterligare två steg

Lärare över 50 ska undantas från legitimationskravet och tilldelas lokal behörighet i ämnen som de undervisat i länge - om de är legitimerade i något annat ämne. Det är utbildningsdepartementets senaste förslag på reform av legitimationsreformen. Ett försiktigt steg - men ändå ett steg - tillbaka. Ojdå, just det. Det är kanske lite konstigt att lärare, som ansvarat för undervisningen i ett ämne i kanske 25 år plötsligt blir obehöriga. Kanske finns det en grupp inom något av lärarfacken som har lobbat för detta? Det finns i alla fall en facklig grupp, som arbetat för det andra förslaget regeringen kommer med nu: att danspedagoger utan lärarexamen ska kunna få lärarlegitimation. Ojdå, hoppsan. Vi hade inte tänkt på att det inte fanns någon lärarutbildning i dans före 2003. Det verkar som om de första danslärarna blev färdiga 2008 och de är visst inte så många att det ens räcker till en per gymnasieskola i Sverige. Ännu ett steg tillbaka alltså - och den här gången ett ganska stort sådant.

Men vänta nu. Alla danspedagoger och en stor del av alla lärare mellan 48 (de ska fylla 50 senast 2015) och 65? Det är ganska många. Och det är inte de enda som har undantagits regeln. Modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i kulturskolan har möjlighet att söka legitimation, men behöver inte ha någon för att anses behöriga. "Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation..." säger Jan Björklunds presschef Anders Andrén till Lärarnas Tidning. Men ursäkta mej, var inte grejen med lärarlegitimationen att rensa upp och göra det tydligt vilka som är behöriga och inte? Att skärpa kraven, så att enbart utbildade och kvalificerade lärare skulle finnas kvar i skolan? Det verkar just nu snårigare än någonsin och för varje steg regeringen backar ökar förvirringen ännu mer.

Alldeles för mycket pengar, som hade kunnat läggas på skolan, har redan slösats på det här projektet. I och med att så många grupper redan är undantagna blir reformen dessutom helt tandlös. Löp linan ut och dra tillbaka hela idén! säger jag. Och låt oss ägna oss åt undervisning i lugn och ro.

Och så lär er till nästa gång att inte alla lärare undervisar i svenska, engelska och matte.

Ge och ta tillbaka - eller att underkänna sej själv

För att bli antagen till en dansutbildning krävs vanligtvis att man genomgår ett färdighetsprov, en audition. Även studenter på förberedande utbildningar* måste oftast göra audition till yrkesutbildningen på samma skola. Inte alla kommer in.** När jag för många år sedan gick en förberedande utbildning och förklarade systemet för min mamma såg hon väldigt förbryllad ut och sa: "Men... underkänner de inte sej själva då?" Det vill säga, skolan bedriver förberedande utbildning som inte förbereder studenterna tillräckligt bra för att de ska komma in på yrkesutbildningen som samma skola erbjuder. Det kan man ju onekligen säga att det ligger något i.

Nu tänker jag att staten gör samma sak, när det gäller lärarlegitimation. Visserligen är det inte samma institution som utfärdar lärarexamen och lärarlegitimation, men ändå. Universitetet/högskolan, som på uppdrag av staten utbildar lärare, har godkänt mej och mina insatser under utbildningen. Mitt lärosäte anser att jag är tillräckligt kompetent och lämpad, för att ansvara för undervisning och allt annat som läraryrket innebär. Men Skolverket, som på uppdrag av samma stat utfärdar lärarlegitimationer, har underkänt mej och mina insatser i yrkeslivet. De menar att jag inte är kvalificerad att vara lärare. Statens ena hand tar alltså tillbaka vad den andra har gett. Skolverkets handläggare, som inte har träffat mej, underkänner den bedömning mina lärare och handledare, som har träffat och undervisat mej, har gjort.

Jag skriver inte detta för att jag är bitter över det avslag jag har fått på min ansökan om lärarlegitimation, utan för att jag verkligen inte förstår logiken. Förmodligen gör jag exakt samma min som min mamma, när jag säger: "Men... underkänner de inte sej själva nu?"

*Vanligen en ettårig utbildning, som syftar till att förbereda studenterna för de krav som ställs i yrkesutbildning. De förberedande utbildningarna finns i många fall på samma lärosäten som yrkesutbildningarna, men det finns även skolor som enbart erbjuder förberedande utbildningar, till exempel Balettakademien i Umeå.

**En orsak till det är att en del (kanske alla?) skolor har olika kvoter för de sökande och bara tar in ett bestämt antal från den egna förberedande utbildningen.

Konst och demens

Idag rapporterar Sveriges Radio om en pilotstudie i Malmö, där man låter människor med demens se konstutställningar, diskutera konsten och skapa egna verk. Än går inget att säga säkert, men hittills tyder resultaten av studien på att konstanalys och skapande kan bromsa demenssjukdomen och återskapa funktioner hos människan, som gått förlorade genom sjukdomen. [lyssna här]

Samtidigt cirkulerar den här bilden på facebook:

Jag tror vi kan dra slutsatsen att skapandets kraft är större än vi tror. Att ta ifrån människor vår kreativitet, vilket vår kultur och vårt samhällssystem i mångt och mycket gör, är att ta ifrån oss själva livet. Gud är Skaparen. Vi är skapade till Guds avbild. Alltså är vi kreativa varelser. Oavsett om man tror på det eller inte är det uppenbart att skapande gör oss starka, smarta och lyckliga.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.