2011-12-06

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant inlägg!

På en danslektion sa du nånting om ens räckvidd. Alltså så långt jag bara kan komma med min kropp. Vilket ord använde du då? Typ som min aura, fast fysiskt?

Emelie sa...

Du tänker på kinesfären! Läs mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Laban_Movement_Analysis.