2012-01-17

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.
"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"
Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

4 kommentarer:

Thérèse sa...

Sitter på skolan och hinner inte riktigt skriva något genomtänkt, men tack! Självklart har du rätt, barnen har även en pappa, och mammorna är också formade av samhället. Jag tror som sagt att alla föräldrar vill sina barns bästa och gör det efter bästa förmåga. Det hindrar dock inte att det ibland blir fel.

Sen måste jag bara säga att programmet har diskuterats mycket på twitter, och där har både män och kvinnor varit engagerade och upprörda. Men som princip så håller jag med och stämmer in :)

Jag uppdaterar mitt inlägg med en länk hit!

Emelie sa...

Tack själv! Intressant att även män engagerar sej på twitter. Jag är inte med där. På facebook har jag inte sett några kommentarer från män. Intressant också att alla är så upprörda. Jag tycker till exempel att din bok är mer upprörande och borde väcka minst lika mycket uppståndelse.

Anonym sa...

Tack Emelie!
Samma tendenser finns inom flera områden. I många bekännelseböcker får mammor veta hur de har misslyckats i sitt föräldraskap medan frånvarande och/eller alkoholmissbrukande pappor förlåts och uttrycks vara värda respekt och kärlek. Jag är så innerligt trött på detta.
Jag är också helt övertygad om att alla föräldrar vill sina barns bästa och att det ibland blir fel ändå. Det gäller BÅDE mammor och pappor.

Emelie sa...

Självklart! Det blir bara skrämmande tydligt hur pappor fortfarande 2012 inte ses som lika mycket föräldrar som mammor - vilket är en hel fråga i sej.