Kontrasterande arbetsmiljöer

De senaste två dagarna har jag hållit i workshops för bibliotekarier med syfte att ge deltagarna inspiration att presentera böcker på kreativa sätt. Förutom att det är ett jättespännande uppdrag är arbetsmiljön extremt lyxig, om jag jämför med vad dansundervisare är vana vid. Vi är på en konferens- och spaanläggning. För den som inte är anställd på eller själv driver en dansstudio är den vanliga situationen att åka runt till olika grundskolor och undervisa. På vissa sätt kan det likna det uppdrag jag har just nu. Dansundervisaren kommer in i en grupp, som är ny för undervisaren och kanske för varandra. Det är deras första möte med dansen och det gäller att fånga deras intresse. Oftast deltar eleverna på grundskolor lika entusiastiskt som de vuxna deltagare jag träffar här. Där slutar dock likheterna. Den fysiska miljön är så annorlunda att det är svårt att föreställa sej.

När en kommer till en grundskola är det stor tur om de har en adekvat sal. Oftast sker dansundervisningen i idrottssalen. Där finns vanligen alldeles för mycket utrymme. Det blir svårt att hålla ihop gruppen. Den höga takhöjden och akustiken gör det svårt att använda rösten dynamiskt och därigenom skapa olika stämningar. Musikanläggningen finns ofta i ett angränsande utrymme, så att undervisaren måste lämna gruppen i salen, för att gå och sätta på musiken. Därmed tappar undervisaren kontakten med eleverna. Ribbstolar, tjockmattor och andra idrottsverktyg distraherar eleverna genom att locka dem till klättring och annat.

Ibland har skolan en annan typ av lekhall, särskilt förskolor och fritidshem. Jämfört med de andra salarna på skolan är den såklart stor, men för dansen blir den tyvärr allt som oftast för liten. I spring- och hoppövningar hinner barnen sällan få upp farten innan rummet är slut. Det finns sällan någon musikanläggning i sådana lekhallar. Jag har också undervisat i musiksalar, där notställ, staplade stolar och gitarrer tar upp halva rummet och större delen av uppmärksamheten. Det händer till och med att dansundervisningen äger rum i elevernas ”vanliga” klassrum med borden/bänkarna bortskjutna mot väggen. Där får barnen knappt rum att sträcka ut armarna. Oavsett vilken typ av rum dansen hamnar i är det nästan garanterat att någon del av ljudanläggning eller annan teknik strular.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av att undervisa på konferensanläggningar, men min upplevelse av de senaste två dagarna har varit i princip den motsatta mot att undervisa i grundskolan. Visserligen var salen inte optimal, men i gengäld fanns där tillbringare med vatten och staplar med glas – som fylldes på och byttes ut i pauserna! Där fanns en godisskål, som också fylldes på utan att jag märkte att det hände. All teknik var förberedd och fungerade, till och med det trådlösa nätverket. Min sal städades och ställdes iordning till dag 2. Till och med sladden, som jag låtit ligga kvar i ett slarvigt trassel på golvet på eftermiddagen, hängde prydligt hoprullad på en krok på morgonen efter. Dessutom har jag blivit serverad vällagad mat i restaurangmiljö istället för att bli hänvisad till en stökig skolmatsal (där jag bara i bästa fall får äta gratis) OCH jag får ett vettigt arvode för min insats.

Jag menar inte att skolan ska fungera som ett konferenshotell. Inte behöver jag bli servad med godisskålar och att någon plockar upp det jag av slarv har lämnat efter mej. Jag tänker bara på att om en skola skulle ha i närheten av samma ekonomiska resurser som en konferensanläggning skulle det vara en så mycket mer positiv upplevelse att vara där – förmodligen för både lärare och elever. De här två dagarna har inneburit en aha-upplevelse för mej: Aha, det kan vara så här att komma som inhyrd workshopledare till ett ställe! Det skulle kunna vara så här i skolan också – om det satsades pengar där.

Detta är naturligtvis en politisk fråga.

Balettutbildning för den som startar sent

"Jag undrar hur långt man kan komma i baletten som "vuxen nybörjare". Medborgarskolan har ju en del kurser, det är där jag går nu. Men kan jag komma upp så att jag börjar använda tåskor? Hur långt kan jag komma inom baletten som vuxen, jag vill gärna bli så bra som möjligt, även om det är försent med en professionell karriär. Finns det skolor på den nivån för vuxna? Kan det isåfall vara farligt att börja använda tåskor som vuxen?" - Clara, 19 år

Hur långt en kan komma i balett är individuellt och beror på flera olika faktorer. Att börja dansa vid 19 års ålder är förmodligen på gränsen, om en vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett, men det borde inte vara helt omöjligt. Om du verkligen går in för det, tränar mycket och noggrant samt har duktiga undervisare borde du kunna utvecklas ganska mycket på bara ett år. Det sägs att det tar tio år att utbilda en dansare - det är därför eleverna börjar utbildas vid så låg ålder - men jag tror att det generellt går snabbare för äldre elever, på grund av bättre utvecklad motorik, självkännedom och kognitiv förmåga. Jag har dock aldrig hört talas om någon forskning på detta, så det kan hända att jag har fel.

Ålder bara en faktor som spelar in. Det är förmodligen en större utmaning att börja vid 35 än vid 19, men det finns kompetenser, som är användbara i baletten men går att utveckla på andra sätt. Musikalitet, kroppskännedom, dedikation, styrka och rörlighet är exempel på sådana förmågor. Ju mer du har av det desto lättare går det antagligen att komma in i baletten som konstform. Hur mycket du tränar påverkar också. Att dansa balett en gång i veckan är alldeles för lite. För att verkligen utvecklas skulle jag rekommendera 3-6 klasser i veckan samt en del kompletterande träning. Om det inte är möjligt på din ort finns kanske möjlighet att få privat handledning/undervisning av den som undervisar balett på orten. Om du bor i Malmö med omnejd rekommenderar jag att du kommer till mej.

Det går absolut att börja dansa på tå i vuxen ålder! Jag har haft flera elever, som börjat efter 20 och som blivit jätteduktiga! Jag tog själv min första tåklass vid 22 års ålder. Det är inte alls farligt. Tvärtom är det mycket mindre skaderisk, när en börjar med tåteknik efter att fötterna vuxit klart. Ingen av mina elever får börja innan de fyllt 13 år, eftersom det mjuka skelettet hos yngre barn gör att fötterna riskerar att deformeras. Förutom ålder är det viktigt att ha tillräcklig styrka och rörlighet, för att komma upp på tå och orka stanna kvar där. Din undervisare eller en sjukgymnast med kunskap på området bör hjälpa dej att avgöra detta individuellt, men en riktlinje är att kunna utföra 20 relevé på maxhöjd på ett ben (på varje ben).

I Sverige finns bara en yrkesutbildning i klassisk balett. Den ges på gymnasienivå på Kungliga Svenska Balettskolan. Även utomlands brukar balettutbildningar ges på motsvarande nivå och ha låga övre åldersgränser för antagning, men till exempel i England brukar gränserna vara lite mer generösa. För att komma in krävs dock en redan väl utvecklad teknik.

Ingenting är omöjligt. Om du verkligen vill dedicera dej till baletten och satsa på en professionell karriär tycker jag du ska göra det. Det kommer kräva jättemycket arbete. Blod, svett och tårar är en klyscha, som är sann och inte alls så glamorös, som den ibland kan framstå. Men om det är din dröm kommer det att vara värt det.

Läs också mina tidigare inlägg om att börja dansa som vuxen under etiketten ålder (klicka nedan).

Dorte Olesen kan inte åka till Ryssland

I helgen läste jag den här artikeln om att koreografen Dorte Olesen måste ställa in ett projekt i Ryssland på grund av deras nya heterosexistiska lagar. Eftersom projektet innebär att låta ungdomar utforska identiteter (bland annat sexuella) räknas det som "propaganda för homosexualitet", vilket är olagligt i Ryssland. Jag vet inte ens var jag ska börja skriva om detta. Att påpeka det odemokratiska i att censurera konst känns onödigt. Att analysera konsekvenserna av att förbjuda identiteter gör mej gråtfärdig.

Hitta din egen dans

När jag dansar kontaktimprovisation är förstås just kontakten med de andra dansarna den stora poängen. Kommunikationen, sensibiliteten, den fysiska närheten/kampen/utmaningen, att leda och följa, att lyfta/fånga/stödja/ta emot, bli lyft/fångad/stödd/emottagen är vad som gör kimpron så fantastisk. Men det finns någonting jag inte gillar, som händer då och då. Det är att bli helt beroende av de andras dans, för att själv kunna dansa. Att låta någon annan dansa mej emellanåt kan vara roligt, men det där beroendet är någonting annat. Det leder till att jag blir oförmögen att ta egna initiativ, att jag inte har något inflytande över det som händer och - att jag så småningom hamnar i the gap (glappet). Glappet är känslan av att vara i limbo, ett mellanrum där ingenting händer. Alla andra verkar dansa omkring och veta precis vad de gör, medan man själv inte har en aning. Det händer de flesta kontaktimprovisatörer då och då och vet man om det kan man acceptera det, men det är kanske den tråkigaste delen av kimpron.

Mitt bästa trick, för att undvika det jag kallar beroendet, är att skapa en egen dans för mej själv. Det är också en uppgift jag gillar att ge, när jag undervisar kontaktimprovisation. Att få instruktioner underlättar såklart i skapandet, men det är möjligt att göra alldeles på egen hand till exempel i ett jam också. Då ger jag mej själv en uppgift. Det kan vara till exempel att färdas rakt igenom hela rummet till andra sidan. På vägen dit dansar jag med dem jag möter, men jag vet hela tiden vart jag är på väg. När jag kommit fram tar jag ut en ny riktning eller ger mej själv en ny uppgift. Annars kan det vara till exempel att försöka vara under alla andra eller över alla andra hela tiden. En sådan uppgift måste förstås utföras på ett försiktigt sätt, så att man inte överskrider någon annans gränser, men med en tydlig intention kan man göra roliga upptäckter. En helt annan typ av utgångpunkt kan vara att välja ett motiv och utveckla det för mej själv i rummet. När jag möter andra dansar jag med dem, men jag fortsätter att återkomma till och utgå från motivet.

Den här egna lilla dansen krockar ibland med andras intentioner. Jag kanske dansar på ett helt annat sätt än mina partners förväntar sej. Den kan också göra att jag inte får briljera med min teknik, flyga högt i luften eller kasta omkring andra, men den kan göra att jag hittar nya vägar och upptäcker nya sätt att dansa. Framför allt gör den att jag har något att göra, när jag plötsligt står utan partner! Den kan inte förhindra att glappet uppstår helt och hållet - det händer ju även i enskild improvisation - men den kan vara ett redskap att ta mej ur glappet när jag väl har hamnat där.

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.