Jag lyssnar just på Godmorgon, världen! på P1, där Kristina Axén Ohlin och Wille Crafoord intervjuas om moderat musik. Något nytt jag fick veta var att Axén Ohlin är musiklärare och uppfattar musik som "en fantastisk konstart" och "ett språk". Trots detta tycker hon inte att musik och politik hör ihop. Axén Ohlin håller helst isär sitt uppdrag som politiker och sitt uppdrag som musiklärare. "När jag är politiker," säger hon, "ska jag fatta beslut." Det tycker hon inte går ihop med att sjunga partisånger. Bara på den till partikongressen tillhörande banketten bör det förekomma musik, enligt Axén Ohlin.
Är inte det märkligt? Det är som om jag skulle glömma bort allt som har med dans att göra när jag blir politiker (på riktigt). Som om jag skulle säga: "Jojo, dans är visserligen ett språk och en fantastisk konstart, men det har ingenting med politik att göra!" Det går ju inte. Nä, skulle jag hamna på en partikongress nån gång skulle jag gärna framföra eller åse ett litet politiskt dansstycke. Det är förresten något som Axén Ohlin inte heller uppskattar. Hon gillar inte politiska låttexter. Hur kan en låttext (eller en koreografi eller en bild eller ett stycke teater) inte vara politisk? undrar jag. I allt man gör avspeglas väl ens ideologi? Som Michael Wiehe sa i en helt annan intervju: "Om jag skriver en kärlekssång kan det ändå höras att jag är socialist."
Ärligt talat blev jag förvånad över att höra att det finns (minst) en musiklärare i moderaterna. När jag tänker rationellt inser jag ju att det måste göra det, men hur kan de föra en så kulturfientlig politik om det faktiskt finns estetlärare i partiet? Kanske just för att de kopplar bort estetiken, när de blir politiker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar