Dans - en tjejgrej?

Malin skrev en intressant kommentar på mitt inlägg Ovanlig danshistoria, där hon ställde två mycket relevanta frågor. I det här inlägget tänkte jag försöka (börja) svara på den första: Varför har dans i västvärlden huvudsakligen utövats av kvinnor - att det kan beskrivas som feminint kodat?

I grund och botten handlar det här om det så kallade genuskontraktet, som bygger på två grundprinciper:
1. Isärhållande av könen
2. Det manliga könets överordning
Genom genuskontraktet tilldelar vi medvetet eller omedvetet kvinnor och män olika egenskaper och har olika förväntningar på personer beroende på deras kön. Även om gränserna har suddats ut något lite på senare tid finns det fortfarande få aktiviteter som inte är könskodade, vilket betyder att det anses vara en tjejgrej eller en killgrej. Vill man läsa lite mer om genuskontraktet kan man göra det på genusbalans.se eller kfuk-kfum.se. Vill man läsa mycket mer om det rekommenderar jag Yvonne Hirdmans böcker. Själv tänkte jag nu gå över till danshistoria.

Dans är inte kvinnligt kodat i hela världen, men väldigt mycket Europa och delvis Nordamerika. Det har dock inte alltid varit så. På 1600-talet började baletten växa fram i Europa. Det var då inte tillåtet för kvinnor att uppträda inför publik. Således dansades alla roller, även de kvinnliga, av män. På samma sätt såg det ut i teatern. Under 1700-talet förändrades baletten på många sätt. Bland annat ökade kraven på dansarnas teknik. Professionella danstrupper började turnera och de innehöll också kvinnliga dansare. I och med romantiken förstärktes idealet att dansaren skulle vara en överjordisk varelse. Rörelserna skulle se allt lättare ut och till sist skulle dansaren helst sväva fram ovanför golvet. Till sin hjälp tog man under 1800-talet faktiskt linor i vilka man hissade upp dansarna och lät dem flyga över scenen! Det var också under 1800-talet man började gå upp på tåspets, till en början i vanliga mjuka skor. En rad kvinnliga stjärnor lanserades och deras status var i klass med dagens popidoler.

Idealet om lätthet ledde till att manliga dansare kom att anses stora och klumpiga. Under 1800-talet blev det därför allt vanligare att kvinnor dansade alla roller - som på 1600-talet fast tvärtom! Även om män har kommit in på balettscenen igen har de fortfarande en undanskymd roll i jämförelse med kvinnorna. I de stora baletterna finns inga stora manliga roller. Även om det alltid finns en prins eller liknande, som blir kär i den kvinnliga huvudrollen (ofta någon form av övernaturligt väsen) är det kvinnan som är stjärnan. Prinsen är en av de två solorollerna för män. Visserligen brukar han ha ett solo, men hans huvudsakliga uppgift är att stödja och framhäva sin kvinnliga motspelare.



Den andra manliga rollen är narren. Det är helt och hållet en soloroll och en riktig möjlighet för dansaren att visa upp vad han kan, men det är bara en biroll - och han måste ha väldigt töntiga kläder på sej.



De riktigt stora rollerna i klassisk balett är alltid kvinnliga. Rollernas roll är förstås Odette/Odile i Svansjön. Även ensemblerna består mestadels av kvinnor, då de ofta gestaltar den kvinnliga huvudrollens hov eller grupp.



Den klassiska balettens könsroller lever kvar i den nyklassiska och samtida baletten. Särskilt tydligt prinsessan och kavaljeren.



Den moderna dansens historia ser annorlunda ut, men även där har kvinnor dominerat. Många av pionjärerna inom modern dans var kvinnor, som hade tröttnat på att vara instängda i korsetter, fastlagda rörelsemönster och sociala konventioner. De ville gå sin egen väg och ha möjlighet att utforska och uttrycka alla sina känslor, vackra som fula. Den tidiga moderna dansen var alltså en del av kvinnors kamp för frigörelse. Det handlade förstås om ett fåtal, redan privilegierade kvinnor, men det har ändå satt sin prägel både på dansvärlden och den kvinnliga könsrollen.



Läs också mitt inlägg Nyklassisk dans - en killgrej?