Barns yttrandefrihet och dans

FN:s konvention om barns rättigheter anger i artikel 13 att:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga

(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller

(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Det är väldigt intressant. Barn har alltså rätt att uttrycka sej hur de vill, men rätten får inskränkas på mer eller mindre godtyckliga grunder. Den allmänna sedligheten? Vad betyder det i Sverige? Vad betyder det i Iran?

Det är också intressant att yttrandefriheten får inskränkas för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, men inte för barnets egna dito. Det måste väl ändå vara barnets vuxna omgivning som avgör eller hjälper barnet (när det blivit lite äldre) att avgöra vad som kan skada dess rättigheter och anseende.

För några år sedan var jag i en situation där jag kände mej nödgad att inskränka mina elevers yttrandefrihet (även om jag i ärlighetens namn inte tänkte på mitt handlande i de termerna). Vi skulle sätta upp en kabaret på temat sagor och myter och mina 16-åriga* elever hade tillsammans gjort en koreografi som gestaltade helvetet. Det var en sexuellt explicit dans som i korthet gick ut på att en man lockades till helvetet av en stor grupp kvinnliga djävlar som rörde sej på ett sätt som allmänt ses som sexigt i vår kultur. När mannen väl var infångad ångrade han naturligtvis sitt val, då det visade sej att tillvaron i helvetet inte var så som han hade hoppats. Det första jag diskuterade med mina elever var förstås könsroller, men bilden de målade upp i sin dans stämde alltför väl med de gamla myter de hade läst om för att jag skulle kunna övertyga dem om att ändra den. Däremot tvingade jag dem att ändra sitt rörelsespråk. Vi hjälptes åt att ta bort de delar av dansen där det såg ut som om de faktiskt hade sex med varandra och ersätta dem med minimalistisk koreografi, där de istället jobbade med poser och blickar. När dansen väl kom upp på scen anspelade den fortfarande på sexualitet, men på ett betydligt mer subtilt sätt.

Så vad var egentligen anledningen till att jag tvingade eleverna att ändra sin koreografi? Var det någon annans rättigheter eller anseende som var i fara? Ja, kanske mitt, eftersom det var jag som hade ansvar för föreställningen och skulle behöva stå till svars vid eventuell kritik, men det var inte min främsta bevekelsegrund. Var dansen ett hot mot den allmänna sedligheten? Det kanske kan verka så, men egentligen inte. Eleverna gjorde ingenting som vi inte redan kan se på MTV. Nej, i första hand handlade det om elevernas egna rättigheter och anseende. I Barnkonventionens 19:e artikel står:

1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

Att låta eleverna gå upp på scen med en så sexuell dans hade mer eller mindre känts som att utsätta dem för ett övergrepp. Publiken bestod till största delen av vuxna och koreografin hade med största sannolikhet väckt sexuella känslor hos dem. Det var också det argument som mer än något annat talade till eleverna, att deras kompisars föräldrar kanske skulle sitta där och tända på dem när de dansade. Det hade de inte tänkt på innan.

Barn kan inte se alla konsekvenser av sitt handlande. Den delen av hjärnan är färdigutvecklad först i 25-årsåldern! Därför behöver vuxna hjälpa barnen att se möjliga konsekvenser och guida dem i deras beslut. Men till vilken gräns? Hur mycket kan vi begränsa barns och ungdomars yttrande- och övrig frihet med hänvisning till deras eget bästa? Gjorde jag rätt som inte lät mina elever gå upp på scen med sin skapelse så som den var? Det kändes så då och det känns fortfarande så nu, men hade jag egentligen rätt att göra som jag gjorde?

*Enligt FN:s definition är man barn tills man fyller 18 år.