Karneval är inte så lätt som man kan tro

Idag var jag med om någonting märkligt. Storgatan fyller 25 år och firas med en ”gatufest” som bland annat omfattade ett danståg som skulle gå genom stan mitt på dagen. Min arbetsplats var inbjuden att delta tillsammans med andra organisationer. Dansskolor och –föreningar, trodde jag, men det visade sej att de flesta som var med i tåget inte ens var danselever. Det bidrog förmodligen till att det inte blev mycket av ett danståg – i princip ingen dansade. Inte så konstigt kanske i en stad som helt saknar karnevalskultur och med ungdomar som inte har någon som helst erfarenhet av att dansa på allmän plats. Det är nämligen svårt att improvisera dans och särskilt när folk tittar på. Improviserad dans i det offentliga rummet är därför en komplicerad sak, oavsett om det är i form av karnevalståg eller med mer konstnärliga ambitioner.

The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.

Citatet ovan är hämtat från Gabriel Widings blogginlägg om 100 Dancers. Det han skriver handlar om en grupp professionella och semiprofessionella dansare, som har jobbat tillsammans i flera dagar med att förbereda sina offentliga improvisationer. Alla närvarande hade ett speciellt intresse för dans i det offentliga rummet och förhållandevis stor erfarenhet därav. Ändå var det svårt. De flesta människor jag träffat på – åtminstone i Sverige – som inte är dansare blir dessutom extremt generade bara de tänker på att dansa inför folk. Då är det inte så lätt att shejka loss på Storgatan bara så där en lördagsförmiddag.