Den viktigaste boken

Första gången jag hörde talas om någon som gjorde illa sej själv med flit gick jag i sjuan. Det var ingen jag kände, men som gick på samma skola som min bästa kompis på förra stället jag bodde på. Jag tyckte inte det lät klokt. En gång sa jag om den här tjejen till en annan gemensam bekant: ”Hon är ju helt dum i huvudet! Hon typ skär sej i armarna med saxar och sånt!” Den gemensamma bekanta svarade allvarligt: ”Men det gör hon för att hon inte mår bra, kanske?” Den tanken fattade jag inte över huvud taget. Beteendet var helt enkelt obegripligt och jag placerade in en person som gjorde sånt i samma kategori som personer som frivilligt rökte eller drack sprit, det vill säga kategorin Personer med fullständigt obegripligt beteende – eller på tonårsspråk Folk som är helt dumma i huvudet.

Inte så långt därefter började jag inse att min nya bästis åt väldigt lite. Det var oroväckande, störande och förbryllande. Jag kunde inte avfärda min vän som dum i huvudet. När hon till slut, många månader senare, berättade för mej hur hon tänkte och kände kring mat, om sin ångest och sitt mörker, var det början på något helt nytt för mej. I min närhet upptäckte jag den ena efter den andra som spred ut maten på tallriken, bara drack en halv kopp te när vi andra fikade, smög iväg till toaletten efter varje måltid eller undvek varje samtalsämne som snuddade vid mat, kropp eller vikt. Min vanmakt visste inga gränser. När två spikraka, parallella skärsår dök upp på min bästa väns arm ett par år senare förstod jag att vi – min bästis, jag själv och hela min omvärld – hade klivit ner ytterligare ett trappsteg. Jag visste på en gång att hon hade tillfogat sej de där såren själv. Även den här gången visade det sej att hon inte var den enda.

Därefter tog historien många vändningar, men jag hoppar direkt till slutet. Min vän är idag fri från sitt självskadebeteende och sina ätstörningar. Häromveckan gav hon, tillsammans med en annan författare, ut boken Slutstation rättspsyk, som är den absolut viktigaste boken jag läst på länge. I boken beskrivs hur patienter med självskadebeteende, företrädesvis unga kvinnor och vissa fall till och med barn, spärras in på rättspsyk när allmänpsykiatrin inte längre vet vad de ska göra med dem. Inte nog med att det är principiellt felaktigt att remittera patienter till rättspsyk, om de inte dömts för brott, när de väl är där utsätts de för övergrepp och olagliga tvångsmetoder. Patienterna har fått skriva på kontrakt, där de godkänner att de låses in i isoleringscell dygn i sträck om de skadar sej själva. De har fått bära tvångshandskar, som gör att de inte har kunnat använda sina händer och de har låsts fast i bältessängar, när de mest av allt hade behövt en kram och ett lyssnande öra. Författarna, Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman, har i flera år varit i kontakt med Socialstyrelsen och försökt få till en förändring, men motståndet och viljan att hålla läkare och annan personal om ryggen har varit starkare än viljan att förbättra situationen för patienterna.

Slutstation rättspsyk är välskriven och gripande och förarbetet är gediget. Förklaringar av juridiken kring remitteringar och tvångsåtgärder varvas med personliga berättelser från rättspsyk och beskrivningar av författarnas arbete och det motstånd de stött på. Blandningen gör att boken blir lätt att läsa och att intresset hålls uppe från pärm till pärm. Jag grät mej igenom första halvan av läsandet och under andra halvan vaknade en stark vilja att förändra. Jag önskar att alla ska läsa den här boken och att den kommer leda till ett ramaskri, ett uppror och till sist en förändring – inte bara av den psykiatriska vården utan också av allmänhetens syn på självskadebeteende och andra psykiska sjukdomar. Om mina 13-åriga elever upptäcker att någon de känner gör sej själv illa vill jag inte att de ska tänka som jag, att hen är helt dum i huvudet, utan att de ska förstå att deras kompis är sjuk. När de inser det vill jag också att de ska ha anledning att känna sej trygga med att kompisen kommer få en vård och behandling som kommer hjälpa hen att bli frisk.