Inspirerande nytänkande

Efter terminens mest hysteriska vecka (hittills) har jag äntligen hunnit läsa lite igen. Och vilka inspirerande saker jag har läst! Se själva:

Let Kids Rule the School

Arne Duncan: Uncommon Wisdom on Teaching

Det känns mer och mer som om det är dags att omdefiniera hela lärarrollen. Eller lärarrollerna.

Jag har världens bästa jobb

När jag är på väg hem från jobbet framåt klockan tio på kvällen är jag förstås trött, men samtidigt lugn och glad. I princip varje dag. Jag känner djup och innerlig tacksamhet för att jag får möta så fantastiska elever varje dag och för att jag har så fina kollegor.

Kunskap inuti, mellan och runt oss

Jag var på en föreläsning om lärande, där tre olika synsätt presenterades. I alla tre illustrerades läraren av en cirkel, lärarens kunskap som en kvadrat (skild från cirkeln), eleven som ett kryss och elevens kunskap som en annan cirkel (skild från krysset). Det första synsättet gick ut på att läraren får ta mycket plats (stor cirkel) och anses ha en stor kunskap (stor kvadrat) medan eleven får lite plats (litet kryss) och anses ha en liten kunskap (liten cirkel). Läraren anses alltså veta det eleven behöver veta och målet med lärandet är i princip att överföra den lärarens kunskap till eleven.

Det andra exemplet representerade motsatsen. Där får läraren ta lite plats (liten cirkel) och anses ha en liten kunskap (liten kvadrat) medan eleven får ta stor plats (stort kryss) och anses ha en stor kunskap (stor cirkel). Läraren håller sej i bakgrunden och iakttar barnets utveckling utan att lägga sej i. Målet med lärandet är att låta eleven utveckla en kunskap byggd på egna erfarenheter, utan handledning.

I synsätt nummer 3, som underförstått var att föredra framför de två andra, var lärarens cirkel och elevens kryss lika stora. På samma sätt var lärarens kunskapskvadrat och elevens kunskapscirkel lika stora. Både läraren och eleven anses alltså kompetenta och målet med lärandet är att skapa ny, gemensam kunskap. Som illustration drog föreläsaren ett streck från lärarens kunskap och ett streck från elevens till en oformlig blobb.

Jag tycker egentligen att mycket saknas även i det tredje synsättet. Det förutsätter en gammaldags lärandemiljö, där eleven har kontakt med mycket få vuxna och andra influenser. Dessutom sätter det fortfarande kunskapen utanför människan, vilket jag tycker är märkligt. Jag hade velat rita elevens kryss inuti kunskapscirkeln och lärarens cirkel inuti kunskapskvadraten. Sen hade jag velat placera ett helt gäng cirkelkvadrater kring plus en massa krysscirklar kring eleven. Cirkelkvadraterna skulle förstås symbolisera vuxna och krysscirklarna andra barn. Dessutom hade jag velat rita dit en stor oformlig blobb, som skulle representera internet, filmer, böcker, spel, musik och allt annat som influerar eleven och bidrar till hens lärande. Elevens kunskapscirkel kan sedan växa åt alla möjliga håll beroende på hur hen låter sej influeras av allt och alla i omgivningen. Både barnens och de vuxnas kunskapscirklar och dito kvadrater kommer dessutom överlappa varandra och ibland smälta ihop. Till slut blir det inte ens relevant att prata om cirklar och kvadrater längre, eftersom olika människors kunskap kan ha alla möjliga former beroende på i vilken riktning vi väljer att utvidga vår kunskap härnäst.

När jag har kommit så här långt inser jag att jag har influerats av Björn, som sätter ord på och förklarar det jag så länge har anat, till exempel i den här artikeln.

Det var det där med katederundervisning, ja

Jag hade tänkt skriva något om den där berömda debattartikeln och hur ämnen där ordet kateder är helt irrelevant återigen glöms bort. Sådana ämnen som mitt eget. Men jag länkar till Ny i svenska skolans senaste inlägg istället. Mycket givande läsning.

Använd datorn för att humanisera klassrummet!

Ännu ett tankeväckande - för att inte säga omvälvande - TED talk. Salman Khan berättar om hur lärare använder hans onlineföreläsningar "to flip the classroom". Det de tidigare gjorde på lektionerna gör eleverna nu hemma och det de förut hade som läxa gör de nu i skolan - med lärarens hjälp. Helt briljant. Skrämmande, kanske, eftersom det omdefinierar lärarrollen, men så himla bra om vi vågar.



Nu funderar jag på hur man kan använda sej av metoden i dans. Det närmaste jag kommer just nu är det youtubeklipp jag länkade till för ett tag sen. Det har jag gett mina elever i läxa att titta på och lära sej av. Precis som de elever Khan pratar om kan de då titta så många gånger de vill, pausa, spola tillbaka och så vidare. När de sen kommer till lektionen behöver vi inte gå igenom hur rörelsen ska utföras, utan kan ägna lektionstiden åt praktiskt arbete. Eleverna övar och jag korrigerar och ger tips för förbättringar. Jag tror bestämt jag måste börja använda mej mer av det.