Istället för idrott

Just nu lyssnar jag på ännu ett välgjort och givande program på P1 - Kropp&själ om skolidrott. Det påminner mej om något jag skrev i juli 2007:

På DN debatt idag finns en artikel undertecknad av inte mindre än 19 personer. Det är en blandning av elitidrottare, idrottsläkare, sjukgymnaster och idrottslärare. Dom vill uppmärksamma att så många barn lider av ohälsa pga övervikt. Enligt artikeln är det så många som var fjärde sjuåring i Sverige det handlar om. Därför kräver dom dagliga lektioner i idrott och hälsa för alla elever i både grundskolan och på gymnasiet.

Ett hälsofreak som jag fasar såklart över folks ohälsa och jag tycker det är sjukt att barn inte rör på sej mer. Deras kroppar är ju liksom gjorda för att just röra sej (det är förresten även vuxnas kroppar). Men när jag hörde talas om kravet i artikeln (ring p1 var som vanligt min första källa), var min första tanke: ”Å nej! Det får inte hända! Det kan dom bara inte utsätta barnen för!” På gymnasiet skrev jag en debattartikel i Lärarnas Tidning om hur jag upplevde skolidrotten. Den finns att läsa här.

Det finns redan en rekommendation att alla elever ska utöva 30 min fysisk aktivitet varje dag. Märk väl: fysisk aktivitet. Inte idrott. Därför har jag sammanställt en liten lista över fysiska aktiviteter, som saknar tävlingsmoment.

1. Dans. Ja, det måste ju helt enkelt ligga överst på listan. Det vore ett enkelt steg att införa Dans i skolan i alla kommuner. Eftersom det oftast är kulturskolan, dvs. en kommunal verksamhet, som bedriver dans i skolan, så handlar det ju egentligen bara om en omfördelning av pengar inom kommunen.

2. Lek. För det första så rör sej barn ofta en hel massa i sina egna spontana lekar (även om det nu tydligen har minskat drastiskt och artikelförfattarna skyller på dator- och tv-spel). För det andra så finns det mängder av roliga lekar, som innehåller en massa rörelse. Både idrottslärare och fritidspedagoger (som annars brukar va bra på den här sortens aktiviteter) har tyvärr ofta väldigt svårt att komma på lekar utan tävling, men det är bara att höra av sej, så ska jag lära ut så många nån mäktar med.

3. TV-spel. Jodå, det finns jätteroliga tv-spel, där man använder hela kroppen för att göra alla möjliga kul saker – allt från att spela maraccas via bowling till att färga folks hår. Ett exempel här, men notera att det även finns andra.

4. Trädgårds- och parkarbete. Det finns dom som definitivt inte gillar att springa omkring eller vifta med armarna eller imitera en fjäril. En bra grej skulle kunna vara att hjälpa kommunens parkarbetare eller fixa till skolgården så den blir fin.

5. Städning. Återigen en aktivitet med många fördelar. Barnen lär sej städa, lokalvårdarna på t.ex. skolan får hjälp och det blir rent och snyggt i kommunens lokaler.

6. Vaktmästeri. Jaja, se ovan. :)

7. Tai shi, yoga, pilates, ja t.o.m. aerobics. Avtal kan träffas mellan kommunen och ett lokalt gym, om ingen på skolan kan leda det. På gymnasiet kan det ofta finnas elever som kan hålla i undervisningen.

8. Ekobussen. Vi var ute med ekobussen en gång i grundskolan och en gång på gymnasiet. Traskade runt i skogen, tittade på olika sorters växter, jordmåner och insekter. Skulle man kunna göra mycket, mycket oftare.

9. Svamp- och bärplockning. Har anknytning till ovan.

10. Cykling till och från skolan.

11. Massage. Hur hälsosamt som helst och dessutom väldigt bra för relationerna mellan eleverna.

12. Klassutflykter innehållandes t.ex. paddling.

13. Klättra i träd.

14. Gå och bada. Då menar jag inte simma 800 m på tid, som vi gjorde på gymnasiet, utan verkligen bara gå och bada. Det funkar förstås inte så bra om man enbart ligger i bubbelpoolen, men i övrigt hur bra som helst.

15. Gående skolbussar. Jag läste om det i Lärarnas tidning och det är verkligen toksmart. "Bussarna" kommer från flera håll. Det barn, som bor längst bort på "linjen", börjar gå och hämtar upp nästa barn en bestämd tid. Sen hämtar dom nästa och nästa osv tills dom är framme vid skolan.

16. Hoppa hopprep.

17. Gå på stan. Man måste dock gå runt, inte bara sitta och fika.

18. Akrobatik och mim.

Men hur ska skolan kunna erbjuda alla dom här aktiviteterna? Det behöver dom inte. Jag har tänkt ut ett system. Eleverna har t.ex. en timme Idrott och hälsa och en timme Dans i skolan i veckan. Utöver det har dom frivilliga fysiska aktiviteter, som kan vara arrangerade av skolan men också av andra. Oavsett vad eleverna väljer att göra, ska det motsvara dom 5000 ”steg” som barnen tydligen missar varje dag (se faktarutan bredvid debattartikeln). Om man inte litar på att barnen fixar det här på egen hand, skulle dom kunna ha en ”rörelsebok”, där nån vuxen dom litar på får skriva på att dom har rört sej, t.ex. cyklat till skolan.

Visst är det smart? :)

Att göra färdigt

Häromdan repriserade jag ett inlägg, där jag nämner en elev jag hade en gång, som var en svan - inte bara en hel lektion utan en hel termin. Jag upplevde det som ganska problematiskt. Hon ville ju inte göra som jag gjorde eller som någon annan gjorde. Hon ville bara flyga runt i salen med sina enorma imaginära vingar. Jag beklagade mej för min eviga mentor, en äldre och betydligt mer erfaren lärare, som sa: "Men tänk så underbart att vara 5 år och vara en svan!" Och när jag tänkte lite på saken kom jag såklart fram till samma sak. Tänk så underbart att vara en svan. Och tänk alla olika rörelsekvaliteter en svan har! Att flaxa med jättevingar. Att sväva fram på uppåtvindar. Att böja och slingra den långa halsen. Att glida fram på vattnet. Att vagga bredbent fram på land. Och tänk att vara 5 år och få upptäcka alla sidor hos en svan. Tänk att få vila i sin svanlek tills man är klar med det.

På utbildningen hade vi Petra Frank som gästlärare i improvisation och komposition. Några av mina kurskamrater var bekymrade över känslan av att de hela tiden upprepade sej i improvisationen, att de inte kom på några nya saker. Petra svarade: "Det är för att ni inte är färdiga med den rörelsen. Var inte rädda för att upprepa er! Ni måste göra en rörelse tills ni är klara med den."

Att utöva konst handlar om att utforska, att gå på djupet, att undersöka. Att avbryta sin undersökning kommer med största sannolikhet leda till otillfredsställelse. Man måste vara en svan tills man vet precis hur en svan är. Om det krävs kan man till och med göra en helaftonsbalett i 4 akter på temat.

Vikten av att ha rätt kläder

Idag kom Dance & Gym Shop på besök hos oss på jobbet för att sälja kläder och skor. Inte särskilt många elever dök upp för att handla. Under ett helt år har jag jobbat på att få dem att förstå att de ska ha "riktiga" danskläder, men det tar tid. Jag tror att eleverna upplever det ungefär som tjatet om att inte ha keps* i skolan och även jag själv ifrågasätter ibland min idoga strävan mot den perfekt klädda gruppen. Finns det verkligen inte viktigare saker att lägga tid och kraft på?

Jo, det finns det såklart, men det betyder inte att kläderna är oviktiga. Jonas från Dance & Gym Shop påpekade idag att han har lagt märke till att eleverna generellt presterar bättre på de skolor** som håller någorlunda på klädkoden. Intressant. Vad kan det bero på?

Jag tror så här: Ändamålsenliga kläder ger bra resultat. Det är lättare att gå i skogen i kängor än i klackskor. Det är lättare att simma i baddräkt än i pyjamas.*** Och det är lättare att bete sej artigt och belevat i långklänning/smoking än i en trasig t-shirt och ett par skitiga jeans. På samma sätt är det lättare att anpassa sitt rörelsemönster till en genre, om man har den kostym som hör till genren. Det är lättare att strama upp sej och sträcka lite till och lite till och lite till i dräkt och trikåer (eller åtminstone något tight). Ser man i spegeln att man ser ut som en ballerina är det lättare att dansa som en. Även det motsatta gäller. Det är lättare att känna tyngd och hitta gunget i säckiga mysbyxor och gympaskor än i leggings och strumpor. Ser man i spegeln att man ser ut som en hiphopare är det lättare att dansa som en.

I helgen ska jag förresten på bröllop. Klädkoden är "kavaj".

*Hos oss får de naturligtvis ha keps på lektionerna, om det ingår i genren. Min kollega, som undervisar i locking, tycker till och med det är bättre med keps än utan.

**Jag menar i det här fallet inte grundskolor, utan frivillig verksamhet.

***Jag vet, för vi fick simma i pyjamas en gång i skolan.

Bilder härifrån och härifrån.

Danslek

Från 2009-02-06

Ett problem med danslektioner för 4- och 5-åringar är att de inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett annat problem är att jag inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett tredje problem är att jag inte fattar vitsen med att vara en svan hela lektionen.

Stora danskonstnärer har alltid gått sin egen väg. Isadora Duncan, Mary Wigman, Gret Palucca, Martha Graham, Doris Humphrey, Merce Cunningham. När jag läser i Duncans självbiografi My Life att hon sa åt sin balettlärare att hon tyckte det var "ugly and unnatural" att dansa på tå och att hon gick ut från lektionen för att aldrig mer komma tillbaka tycker jag det är helt underbart. När Palucca säger i en dokumentär att hon vägrade härma någon och bara ville dansa på sitt eget sätt tycker jag också att det är grymt. Men när mina elever beter sej på det sättet blir ju allt bara jobbigt.

Som jag skrev ovan förstår jag inte riktigt vitsen med att alla ska göra som jag, när de är 4 år. Jag vill att de ska hitta sina egna uttryck och sin egen kreativitet. Och varje barn måste dansa om det som känns meningsfullt för hen. Men om man flyger runt som en svan hela lektionen oavsett vad läraren och resten av gruppen gör är det ju inte heller någon vits med att vara på danslektion. Om inte jag kan tillföra något är ju alltihop meningslöst.

Hur hittar man balansen däremellan?

Inspiration

I förrgår hamnade jag ganska oförhappandes på en spa-anläggning i Thüringen. Det här spat har, vid sidan av några andra liknande anläggningar i Tyskland, något de kallar Liquid Sound System. Det innebär i praktiken högtalare under vattnet. Varje månad har de en Vollmondkonzerte (fullmånekonsert) och i tisdags spelade min vän Parmon ambient där. Tillsammans med tyska pensionärer och andra blandade människor flöt jag omkring i det 40-gradiga supersalta* vattnet med öronen under ytan. Musiken hördes även ovanför vattnet, men då i badhusmiljö med det lite märkliga eko det innebär. Med öronen under vattnet kunde jag glida in i min egen lilla värld. Slöt jag ögonen fick jag en känsla av att vara helt ensam i universum.

Jag önskar att mina elever fick uppleva något sådant någon gång.

*Vattnet i bassängerna kommer från en naturlig saltkälla. Enlig utsago är salthalten 30%, men de avsaltar vattnet till 5% salthalt innan det kommer i kontakt med badgästerna.