Barndans och danslek

Efter förra årets inlägg om danslek har jag fått flera frågor om tips på vad man kan göra med små barn i dans. Här kommer därför några generella förslag:

• Inled och avsluta varje lektion likadant under hela terminen. Det ger form och trygghet.
• Se till att varje barn nämns vid namn varje lektion. Ett smart sätt kan vara att alltid inleda med en namnlek.
• Växla intensitet, så vartannat moment kräver kondition och vartannat koncentration.
• Spela tamburin, trumma och andra instrument.
• Fånga upp barnens idéer under lektionen. Strunta i om det gör att du inte kan följa din planering. Låt lektionen leda er dit ni ska.
• Använd musik du gillar.
• Låt barnen improvisera varje lektion. Improvisationsuppgifterna kan vara mer eller mindre styrda.
• Öva grundläggande tekniska moment, som plié, tendu och hopsasteg.
• Använd rösten för att förstärka stämningen i olika moment.
• Hitta på eller lär dej ramsor som du kan använda istället för musik.

Jag hoppas det är till lite hjälp. Fråga mej helst inte mer om barndans eller småbarn. Läs en bok istället! I Att känna rörelse finns till exempel en massa bra tips på övningar. Mej kan ni hellre fråga om tonåringar. Det är mer mitt specialområde.

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Till teknikträningens försvar ännu en gång

För mej handlar konst om att uttrycka sej. Jag blir uttråkad på en gång om en föreställning/konsert/utställning/annan offentlig förevisning av konst bara blir en lång teknikuppvisning. Men för att kunna uttrycka sej måste man behärska sitt instrument. En dansare måste kunna hantera kroppen. En bildkonstnär måste kunna hantera sina penslar. En pianist måste kunna spela piano. Teknikträning är viktigt och vi slipper aldrig ifrån det. Genom att förfina vår teknik kan vi förfina vårt uttryck. En poet måste kunna många ord, även om en dikt bara innehåller några få.



Tack Killfröken för videotipset!

"Försök få dina skor att göra exakt som mina"

Det finns ett youtubeklipp som cirkulerar bland dansare och andra just nu.



Det är förstås ett jättegulligt filmklipp och mina bekanta växlar mellan att minnas hur svårt det allra mest basala kan vara och att spekulera i om hon kommer satsa på modern/nutida dans i framtiden. Men jag skulle vilja uppmana till att titta på klippet en gång till och lyssna på läraren. För vad säger hon? Jo, "försök få dina skor att göra precis som mina" och "det är ingen fara om dina skor inte gör exakt det mina gör". Dina skor, inte dina fötter. Mycket tänkvärt i dansvärlden, där så mycket fokus ligger på kroppen. Alltför många dansare och danselever tror att det är något fel på deras kroppar. Vi blir petade på, korrigerade och vridna varje dag tills vi varken vet ut eller in. Vad är jag och vad är dansen? Vad är det för fel på min kropp, som inte ser ut precis som min lärares? Genom att prata om skorna istället för fötterna flyttas problemet utanför kroppen och den lilla eleven kan bli arg på sina skor istället för sin egen kropp, när de inte gör som hon vill. Åtminstone några år till.

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?